Förhoppningen fanns om en snabb revansch efter hemmaförlusten senast när LSK styrde skutan mot Sandviken för det första mötet någonsin lagen emellan. Tyvärr infann sig inte energin från start och hemmalaget kunde ta ledningen efter drygt 20 spelade minuter. En ledning som kom att stå sig matchen ut, då SIF valde att lägga sig riktigt kompakt i försvaret och gav LSK enorma problem att komma till vassa målchanser matchen igenom.
Dagen till ära – det var trots allt lagens första möte i tävlingsmatchsammanhang någonsin – bjöds vi på en del rotationer i startelvan. Alfons Borén var inte bara med i IFK Göteborgs trupp, utan startade deras match mot Hammarby, medan Rasmus Nåfors-Dahlin lämnade LSK:s bänk till förmån för Blåvitts. Till höger i kedjan gick därför Jonathan Liljedahl in. Vidare fick Hugo Borstam chansen från start för första gången, detta som ”tia”. Issaka Seidu var tillbaka från skada och startade återigen på vänsterbacken.
Matchen inledde trevande (och som vi ska se var det en matchbild som skulle komma att hålla i sig hela vägen). Inget av lagen stack riktigt ut som spelmässigt bättre än det andra, eller för den delen som speciellt hotande för det andra laget. Trots det hittade båda lagen in med åtminstone halvbra inspel i boxarna under de första minuterna. Sandviken genom en överlång boll ut på vänsterkanten som föranledde ett misslyckat snett-inåt-bakåt-inspel från bra läge. LSK genom att Baba Seidu på egen hand gjorde bort tre gubbar och transporterade bollen upp där han hittade Lilja i en fin yta. Lilja han inte riktigt få upp farten med boll men fick ändå bollen vidare till Borstam på kanten som inte riktigt orkade fram med inlägget till Lukas Corner på bortre stolpen.
Trenden som vi känner den, att LSK har svårt att hitta luckor och att få upp tempot mot lag som ställer sig lågt och rätt i positionerna, ja den höll i sig. LSK tilläts ha ganska mycket boll. Men allt som oftast resulterade detta att en spelare långt bak i banan trampade på bollen, tittade upp och i brist på spelbara alternativ rullade en kort boll till medspelare som gjorde samma sak, alternativt drog på en chansning och slog bollen långt mot den centrala ytan där medspelarna som regel var markerade av närkampsstarkare försvarare. Den första heta chansen fick istället Sandviken när man återigen hittade den lite för stora ytan ute till vänster där Sadat Abubakari den här gången fick till ett bättre inlägg och prickade pannan på en fristående Christian Wagner i boxen. Farten i inlägget var dock kanske något för låg, och riktningen på nicken helt klart inte tillräckligt bra då den landade perfekt mellan handskarna på Lukas Eriksson. Att de här ytorna trots allt uppstod fick nog en del varningsklockor att ringa.
Efter knappa 20 minuter drog LSK på sig en något onödig frispark utanför eget straffområde när en hemlöpande Corner i farten ryckte tag i en bollförande Sandvikenspelare som försvaret såg ut att ha skaplig koll på. Lesson learned måhända, då domaren inte tvekade på att dra upp det gula kortet. Frisparken kom att bli farlig när ett inåtskruvat inlägg slutade i en höjdduell mellan Lukas Eriksson och en hemmaspelare. Eriksson fick undan bollen som fick en otäck bana och landade på bortre stolpen där Karl Bohm dök upp. Vinkeln blev dock för snäv och han kunde inte avsluta direkt utan spelade in bollen längs mållinjen där Daniel Lagerlöf kunde ta undan. Vi hann sedan få se ännu ett misslyckat inspel från Abubakari mot Wagner i den oroväckande stora ytan på Sandvikens vänsterkant, innan det var dags för en Sandvikshörna från vänster. Hörnan var alldeles för kort och kunde tas bort enkelt av Rejlanovic vid första stolpen. Dessvärre studsade bollen rakt ut i mitten där en hemmaspelare kunde dra till på volley vid halvcirkeln. Numret var svårt då bollen studsade upp lite väl högt och följaktligen blev skottet helt misslyckat. Tyvärr omvandlades det till en perfekt passning till ett avsevärt mycket lättare volleyläge för de rödvitas Linus Tagesson som från ganska nära håll kunde stå och dra in den via första stolpen.
Så var vi tillbaka i matchbilden där Sandviken stod lågt och rätt i positionerna medan LSK tvingades försöka dyrka upp. Tempot kan nog sägas ha skruvats upp något nu från grönvitt, och några kombinationer blev halvfarliga. Bland annat när Borstam hittade en yta på högerkanten och gjorde ett läckert instick till Lilja som spelade in bollen längs marken framför mål utan resultat. I övrigt bestod LSK:s anfallsspel, de gånger man hotade, av egna initiativ signerade Baba och nämnde Lilja. Ytterligare ett inspel från Lilja på kanten resulterade i att Borstam kunde plocka upp bollen precis utanför straffområdet, peta den i sidled och bli fälld av en hemmaspelare. Frisparksläget till höger var egentligen idealiskt för en vänsterfot, men i brist på sådana inte alls ett dumt läge för Lagerlöf. Lagerlöf valde att chansa på att målvakten skulle chansa på att Lagerlöf skulle gå mot murens hörn – en metod som vi sett honom lyckas med flera gånger i Ettan. Lindell i sandvikenmålet valde dock att stå kvar och kunde ganska behagligt gå ner och stöta ut skottet till en resultatlös hörna. Således 1-0 i halvtid.
Precis som i föregående omgång kunde man önska sig en tempohöjning med med kantspel till andra halvlek. Det var också just det Jensen önskade sig i halvtidsintervjun med TV4. Det krävs dock som bekant two to tango, och något intresse från Sandvikens sida att höja matchtempot och låta LSK hitta ytor att löpa i fanns av förklarliga skäl inte. Och när man väl kom fram på kanten gjorde man det allt som oftast en och en, så att Sandviken lätt kunde avstyra genom att trycka bollföraren ut mot sidlinjen. Tio minuter in på halvleken tvingades också Gidde Mensah att byta på grund av skada och Filip Örnblom tog hans plats i backlinjen. Efter ytterligare fem ersattes Shears och Borstam av Daniel Ljung och David Frisk, dock ej på grund av skada. Ljung visade ganska omgående att han spelat på högre nivå när han hittade en egen yta där han kunde gå igenom centralt och spela in bollen framför mål. Som vanligt var hemmaförsvaret oerhört välsamlat och kunde enkelt ta undan. Och Sandviken? De vållade ännu mindre problem för LSK:s backlinje. Typisk 0-0 match kan man tänka – bara med detaljen att det stod 1-0 på resultattavlan.
Med kvarten kvar var det dags för LSK:s sista byten, och därmed kanske ett sista försök att öppna upp på kanterna. Shakur Omar och Magnus Solheim ersatte så Lilja och Corner och fullbordade det faktum att hela kvartetten som startade i kedjan fick avsluta den på bänken. Sandviken fortsatte dock sitt kompakta försvarsspel och LSK knackade förtvivlat runt bollen i jakt på en lucka. Den uppstod också när Seidu gav sig av på ännu en lyckad soloräd bakifrån och Ambroz löpte sig fri på kanten. Seidu ansåg uppenbarligen sitt eget läge centralt vara för bra för att släppa bollen och drog iväg ett skott som fastnade i blocket. Tyvärr ganska signifikant för matchen som helhet.
Det skulle trots allt bjudas på en lite annorlunda sevärdhet i matchens slutminuter. I den 85:e minuten gjorde Sandviken ett mittbacksbyte när Kasper Harletun byttes ut mot Isac Lindholm. Tre minuter senare kom en djupledsboll från Shakur Omar som Frisk löpte på. Lindholm hamnade på efterkälken, drog omkull Frisk och fick ta en titt på kortet med samma färg som Sandvikens matchdress. Frisparken som följde var lite för långt ut för att i realiteten kunna bli riktigt farlig. Visst fick Danne Lagerlöf på ett riktigt tungt skott, men för mitt i mål och målvakt Lindell hade fri sikt hela vägen. Ännu en resultatlös hörna följde. De tio minuterna som kvarstod (domaren la till 7) med numerärt överläge skulle visa sig vara för få för att kunna skaka fram en riktig forcering och Sandviken tog därmed säsongens första seger.
Det fall framåt som behövdes efter Nordic United senast uteblev med andra ord. Bekymret med att få in bollen kvarstår trots islossningen mot Helsingborgs IF. Dessutom har LSK ännu inte gjort mål i en förstahalvlek och gjort matchens första mål i någon av de fem inledande omgångarna, samtidigt som mål har släppts in i samtliga matcher. Det gör att uppförsbacken blir brant i varje omgång. Lågt stående försvar har också visat sig vara en akilleshäl då LSK är ett lag som vill spela med fart och inte främst med fysik. I brist på egna mål hade det förstås varit skönt att kunna gneta till sig 0-0 om inte annat, men det är det där enda målet vi alltid tycks släppa in som står i vägen. Fördelen är att det alltid kommer en ny match. Härnäst är det Sundsvall som gästar på torsdag; ett lag vars problem får sägas vara ännu mer akuta än LSK:s då man kommer till Skarsjövallen med fem raka förluster. Kanske är det då äntligen dags för ett nytt Helsingborg?
Startelva (4-2-3-1):
E. Reljanovic, G. Mensah, I. Maric, I. Seidu
D. Lagerlöf, F. Ambroz
J. Liljedahl, H. Borstam, L. Lindholm-Corner
I. Shears
C. Hogg, S. Omar, F. Örnblom, D. Frisk, M. Solheim, G. Johanströmmer-Hedin, D. Ljung, A. Zackrisson-Ljung, M. Uzel
NÄSTA HEMMAMATCH
