Ljungskile SK firade hundra år med ett mäktigt tifo, strålande solsken och en inramning värdig klubbens historia. Men på planen blev serieledarna från Varberg en alltför svår nöt att knäcka. Trots ett sent tröstmål fick grönvitt lämna jubileumsmatchen med en tung förlust.
Ljungskileandan. Detta svårfångade, närmast mytologiska begrepp. Inför matchen lyfte Aleksandar Kitic, klubbikonen, Ljungskileandan som själva nyckeln till att LSK skrivit kapitel efter kapitel i den saga som är LSK:s historia. Men vad är egentligen Ljungskileandan?
Är det en Temu-variant av Gnosjöandan, undrar en illvillig storstadsbo? Knappast. Ljungskileandan är något alldeles unikt. Är det elitism, kompiskorruption, och intrigmakeri? Nej, HALLÅ, det där är Lundsbergsandan. Ljungskileandan bygger snarare på motsatsen: gemenskap, öppenhet och tron på att föreningen blir starkare när alla drar åt samma håll.
Handlar Ljungskileandan om förmågan att få ut maximalt av begränsade resurser? Absolut, men också så mycket mer. Är det det ideella engagemanget som bär klubben framåt? Företagen som stöttar efter bästa förmåga? Den okuvliga viljan att tillsammans trotsa oddsen? Eller är det att stå samman när det blåser snålt och tillsammans vända på skutan tills vinden åter fyller seglen? Ljungskileandan är allt detta och lite till.
Men framför allt är Ljungskileandan gemenskap. Den gemenskap som i hundra stolta år hållit klubben flytande, ofta burit den högre än så, och lagom till 2026 tagit oss tillbaka in i fotbollens finrum. I helgen firade vi ett sekel av grönvit passion – hundra år av gemenskap!
I gemenskapen finns kärnan i varför vi lägger vår tid, våra pengar och vår själ i fotbollen. Ljungskile SK förenar oss. Det kanske är banalt, men det är väl det egentliga syftet med en förening? Som knattar krigade vi på fotbollsplanen för att vinna. Som vuxna betalade vi inträde för underhållningens skull. Men i slutändan handlade det om något mycket större än så: gemenskap. Och den är värd att kämpa för i ytterligare hundra år!
Startelva (4-2-3-1):
E. Reljanovic, G. Mensah, I. Maric, M. Uzel
D. Lagerlöf, F. Ambroz
D. Frisk, D. Ljung, I. Seidu
L. Lindholm-Corner
C. Hogg, J. Liljedahl, S. Omar, I. Shears, M. Solheim, S. Adrian, A. Borén, G. Johanströmmer-Hedin
Fansen bjuder på ett mäktigt tifo och de dryga 1.500 åskådarna skapar en inramning värdigt ett jubileumsfirande. Lagom till matchstart tittar solen fram. Snart skiner den lika starkt som på klubbemblemet. Är det ett tecken, undrar den hoppfulle? I så fall ett järtecken.
Redan i matchens andra minut tvingas Eriksson i LSK:s mål hantera en kompispassning. Hans egen passning är i sin tur inte heller den med precision och fiskas upp av en motståndare. Måhända är det den bedrägliga solen som ställer till det för Eriksson när det efterföljande inlägget seglar över honom, träffar stolpens insida, ut i banan förbi en tvekande grönvit back, till en framstörtande Vidjeskog på gästernas mittfält, och distinkt in i nätmaskorna bakom Eriksson. Publiken hann knappt sätta sig. Vilket antiklimax!
Men LSK lyfter spelet. I den nionde matchminuten sätter Issaka Seidu fart på egen planhalva, tar sig in centralt i banan, och söker därifrån Corner med ett instick, som i helt fritt läge sånär kan nå passningen. Bollen plockas istället upp av Frisk, vars inlägg seglar över kortsidan.
Nya försök. Corner agerar target, lättar tillbaka till Ambroz vars kross tas emot i steget av Uzel. Uzel trixar bollen förbi sin försvarare och görs ner. Frispark i ett skapligt läge! För Lagerlöf, ett bra läge, men skottet tar i muren. Andrabollen tas om hand på högerkanten där Reljanovic matar in bollen i boxen. Corners nick går utanför, men LSK bjuder upp till dans!
När hemmalaget väl ätit sig in i matchen skulle dock Fru Fortuna spela oss ett spratt. Ett bortaanfall avslutades av en Varbergs-skarv som seglade tryggt över målet. Men domaren pekade oförklarligen mot hörnflaggan. Efter ett misslyckat försök fick gästerna chansen på ytterligare en hörna, och då når deras mittbacksbjässe Broman högst och kan knoppa in 2-0 till gästerna.
0-2, efter en kvart. Och det inför ögonen på legendarer som Jens Wålemark och Lennart ”Kral”. Spelarna såg märkbart tagna ut. Förvisso kombinerade man stundtals fint i ytan framför motståndarnas backlinje, men i och runt straffområdet saknades skärpan. När dessutom en strid ström av domslut gick emot de grönvita hjältarna, för dagen iklädda ett jubileumsmatchställ, blev hemmaspelarna alltmer irriterade. Uzels dribbling stoppades av en motståndarhands men gav endast ett inkast, Lagerlöf gjordes ner men det som borde renderat gult blev bara frispark, och Corner fick en armbåge i huvudet som kunde bestraffats hårdare. Men LSK kämpade på och var nära att reducera när Uzels fina inlägg skarvades utanför av Daniel Ljung. Efter ett fint inlägg av Ambroz kunde Mensah ta emot och försöka med en konstspark, men volleyskottet gick över. Den bästa chansen kom så i matchens trettioandra minut. Efter en tilltrasslad situation landade bollen till slut vid Ljungs fötter. Ljung, lugn som en filbunke, tog emot och försökte sedan placera in reduceringen, men ett av många Varbergsben stod i vägen.
När första halvlek ledde mot sitt slut kunde man konstatera att LSK hade bollen två-tredjedelar av tiden, men gästerna hade de vassaste chanserna och två mål med sig in i pausvilan. Fanns det kraft att vända på det här mot serieledarna från Varberg? Vi skulle snart få svaret.
När domaren blåste igång andra halvlek var det med tre nya LSK:are på planen. Örnblom tog plats i mittförsvaret för att tampas med den store motståndaren Borgelin, Borén kom in på högeryttern och Samuel Adrian klev in på mittfältet. Chans till en nystart, men istället väntade ytterligare en kalldusch. Fem minuter in i andra halvlek tappade grönvitt boll på vänsterkanten. Skicklige yttern Ärlig vände först upp och sedan ut och in på Maric innan han med precision placerade bollen förbi en hjälplös Eriksson. 0–3.
Ridå.
Så kändes det för oss på läktaren, och dessvärre såg det även ut som att hemmaspelarna tappade såväl tro som energi. Det återstod trots allt 40 minuter att kämpa om, men den vanligtvis så energiska fotboll som präglat denna upplaga av LSK var som bortblåst. Den som visade mest grinta var Samuel Adrian, som vägrade ge upp och var kompromisslös i varje duell.
Visst fanns det ljusglimtar i jubileumsmörkret. Eriksson spelade upp sig och stod för ett par svettiga räddningar. LSK rullade stundtals fint, men utan uppoffrande löpningar ledde bollinnehavet till frustrerande få chanser. Shears var den som i sluttampen av kampen kom till ett par avslut värda att nämnas. Och Shakur Omar snurrade till sig en straff som Corner distinkt förvaltade. Det var för övrigt den gamla LSK-bekantingen Aulon Bitiqi som orsakade straffen och gav sitt gamla lag chansen till ett tröstmål.
Nu gör vi som Kungen och vänder blad. Men vi får ta med oss lärdomar från de första tio omgångarna av en tuff Superetta för att kunna hitta tillbaka till de energiska, löpvilliga och orädda insatser som laget visat upp inledningsvis. Och så får vi påminna oss om kärnan i den saga som är Ljungskile. Ljungskileandan. Hårt arbete, laget framför jaget och en oöverträffad gemenskap. Tillsammans mot nya segrar!
