Enormt mycket stod på spel när ett LSK som varvat utmärkta insatser på hemmaplan med lite sämre på bortaplan tog sig till Jönköping för seriefinal på söndagen. Man hamnade också i underläge och fick spela drygt en halvlek med en man mindre. Vi reste oss dock mot alla odds och till slut var det inget snack om saken när J-Södra hade svårt att hänga med det i vanlig ordning målfarliga LSK och segersiffrorna till sist skrevs till 3-1. Segern gör att LSK gör ett litet ryck i serietoppen och leder nu med fyra poäng, men inget är klart då det fortfarande är nio kvar att spela om.
Inför årets på pappret tuffaste bortamatch handlade mycket av förhandssnacket om Linus Carlstrand, inte minst från media och motståndare. Skulle den viktige målskytten komma till spel eller inte? Inga besked gavs utåt inför matchen mer än att han stod med i LSK:s matchtrupp. När det väl var dags för avresa fanns han till sist med på bussen. Men han fanns inte med bland de elva som startade, och inte heller bland de som fanns tillgängliga att bytas in. I och med Blåvitts viktiga match på måndag behövde Carlstrand sparas, men han åkte med ändå för att stötta laget från sidan! I Carlstrands frånvaro startade Alex Mortensen på topp. I övrigt var startelvan helt intakt medan bänken fyllts på med Jonatan Vennberg sedan sist.
Farhågorna bland oss som såg på var kanske lite annorlunda än en viss spelares vara eller inte vara: i tre raka bortamatcher har det sett ganska svajigt ut. När Husqvarna tog ledningen tidigt vid föregående resa till Jönköpings kommun hade LSK inga fungerande metoder att dyrka upp bussen på. Nu skulle man dessutom möta seriens bästa försvar. Måtte man vara med från start den här gången. Och nog var man det. Vi fick se en väldigt jämn matchinledning där LSK kanske till och med var det något bättre laget. Matchens första chans fick man också när Shakur Omar ryckte ner till kortlinjen och slog in bollen längs marken där Mortensen inte riktigt lyckades få en tå på bollen. Men sedan hände det ändå. Jönköping fick en frispark ute vid sidlinjen och lyfte in bollen i straffområdet. LSK fick undan bollen, men den kunde återigen lyftas in mot boxen och efter lite flipperspel hittade bollen ut till Colin Farnerud till höger i straffområdet som slog en till synes ganska beskedlig boll i sidled, men som LSK-försvaret missade att få en fot på och istället kunde Jonathan Drott enkelt rulla in ledningsmålet vid stolproten.
Nu var läget ovisst. Skulle J-Södra försöka stänga igen helt och gå för att vinna med 1-0 som man gjort så många gånger tidigare under säsongen? Hur skulle LSK klara att forcera ett lågt stående försvar, vilket egentligen är det enda större problem man haft under säsongen? Det skulle faktiskt komma att se mycket bättre ut än man kunde tro. Hemmalaget fick förvisso energi av målet och hade ett par skapliga skottlägen utifrån som hade kunnat gå in med lite flyt. Anmar Kiwarkis var som väntat företagsam och kom runt på sin kant flera gånger om. Men det var tydligt att LSK var heta och kunde hitta igenom på ett helt annat sätt än mot Husqvarna senast. En som var väldigt het var Lukas Lindholm-Corner som i vanlig ordning inte var den som viker ner sig i dueller. Ett relativt tidigt gult kort blev det för Corner, och bara några minuter senare skulle han ge hemmalagets Olle Almström en rejäl kyss som enligt en bokstavlig läsning av regelboken nog hade renderat ett andra. Domaren insåg antagligen att en utvisning i det läget hade avgjort matchen och kanske även också serien och behöll kortet i fickan. Men nu var det nog slut på marginaler för Corner som fick ta det lugnare i duellerna framöver.
LSK visade extremt mycket hjärta från minut ett. Risken med ”för mycket” hjärta är att det ibland kan koka över. Corner klarade sig, men det gjorde inte Gideon Mensah. Exakt vad som hände var lite oklart, då de flestas ögon var på bollen och situationen inte skedde i närheten av bollen. Klart var att Mensah och Kristoffer Grauberg Lepik hamnade i gemäng och att det slutade med att Lepik låg på marken. Domaren konfererade med sin assisterande och valde att varna Lepik, medan Mensah fick syna det röda utan tidigare varning. Detta skulle mycket riktigt visa sig matchavgörande. Men inte på det sätt man hade trott (även om Dzenis Kozicas frispark som följde fick en otäck styrning och kunde ”punkterat” matchen). In kom nämligen Filip Örnblom för att göra LSK:s backlinje fulltalig igen. Istället valde man att bli en man undertaliga i anfallet då Lukas Corner klev av. Klokt!
Resten av halvleken gick mest ut på att organisera om och försöka hitta en väg tillbaka in i matchen. Det fick man nästan då Colin Farnerud höll på att bli framspelare än en gång. Den här gången dock åt fel håll när han prickade Alex Mortensen som kunde löpa in i straffområdet och spela fram Vilmer Tyrén som försökte klacka in bollen. Tyrén fick dock inte riktigt fart på bollen och Eriksson i J-Södra-målet kunde kasta sig på bollen. Intentioner fanns hur som helst även med tio man, och andra halvlek inleddes med att Mehmet Uzel klev på och brände av en häxpipa i burgaveln mot ett försvar som visade tydlig ängslighet för LSK:s offensiva krafter. Det stod helt klart att den här matchen var långt ifrån förlorad. I minut 58 drog Filip Ambroz på ett lågt skott utifrån som blockerades av en försvarare. Uzel sprang efter och täckte ut till hörna medan Ambroz fortsatte ner till hörnflaggan för att ta hand om hörnan. Det gjorde han som vanligt med den äran och prickade Alex Mortensen i huvudet vid första stolpen. Bollen i backen och in och kvitteringen tillika Mortensens första LSK-mål var ett faktum.
Nu var Jönköping tvungna att göra någonting om de skulle ha möjligheten att gå av planen som serieledare. Vid likaläge skulle man vara beroende av andra lag för att kunna ta hem serien. Men samtidigt var skillnaden mellan oavgjort och förlust milsvid för smålänningarna, och vid en förlust skulle avståndet växa till fyra poäng. Nu smög sig nerverna nog på. Hos LSK fanns åtminstone ingen tvekan. I och med målet bytte man in Jonathan Liljedahl för Shakur Omar medan Pontus Olsson ersatte Samuel Ohlsson på högerbacken. Här skulle det löpas! Och det blev ingen ny forcering av J-Södra. LSK var snabbare, starkare och ville mer. Det var fullt krig på planen och det var en hård inbördes kamp mellan Mortensen, Uzel, Lagerlöf och Ambroz om vem som var tuffast i duellerna. Hemmalaget kunde förvisso bita sig fast runt LSK:s straffområde vid ett par tillfällen, men man hade förtvivlat svårt att hitta rätt adress där inne. Bättre gick det för LSK. Uzel, som antagligen drog i sig det samlade lagret av kaffe i arenans kiosker under pausen med tanke på antal löpmeter, fick bollen av Lagerlöf till vänster. Uzel tog några meter innan han måttade ett inlägg som Tyrén fick ett sånt där härligt häng på och tryckte bollen ner mot stolpen, dit Alexander Eriksson dock hann i tid för att få ut den till hörna. Men nu var det hörna igen, vilket brukar innebära målchans. Den här gången bjöd Ambroz på en låg variant. ”Lilja” löpte in mot första stolpen och klackade en boll som tvingade en hemmaförsvarare att reagera snabbt. Undanrensningen blev därför inte så bra utan hamnade rakt på en fri Filip Örnblom som nästan såg förvånad ut att han från nära håll fick all tid i världen att vänta ner bollen och på volley enkelt lägga in den från nära håll. Utvisningen hade på något otroligt skumt sätt burit frukt när det var inhoppande Örnblom som fick stå för fullbordandet av vändningen.
Skulle LSK orka hela vägen in? Man hade trots allt löpt och kämpat kopiöst i 75 minuter. J-Södras drag var hur som helst att sätta in den gamle husqvarnaspelaren Faiz Benatallah som omedelbart välkomnades med ett nacksving signerat Filip Örnblom. I efterdyningarna av frisparken fick Södras skyttekung Linus Lyck ett fint skottläge vid straffområdeslinjen, men Uzel hann dit och täcka skottet, jaga ikapp bollen och Lyck och vräka ner honom vid sidlinjen. Nu, med dryga 80 minuter spelade, började dock krampkänningarna göra sig påminda när både Uzel och Lagerlöf behövde stretcha ut ordentligt. Det var inte mycket annat att göra än att genomföra två byten. På innermitten fanns ju en fullgod ersättare i Jonte Vennberg på bänken. Men ytterbacken? I och med att Pontus Olsson redan var inbytt fanns det inga ytterbackar kvar på bänken. Valet föll på yttern William Nilsson, som illa kvickt skulle lugna alla farhågor med ett piggt och påkopplat försvarsspel. Även om Benatallah fick ett skapligt skottläge inne i LSK:s straffområde hade hemmalaget det väldigt tufft att skapa något.
LSK var kort och gott först på alla bollar. Att man hade snabbare spelare än J-Södra visste nog alla på förhand, men att vi också skulle visa oss tyngre och starkare, det var mer oväntat. Istället för ett sent kvitteringsmål för Södra skulle spiken komma när Mortensen var just snabbare och starkare än Arvid Eriksson och krigade till sig ett inkast på egen planhalva. Inkastet tog William Nilsson hand om och Lilja kunde hur lätt som helst med en korslöpning lägga Olle Almström bakom sig och komma fri på vänsterkanten. Med en yttersida lättade han bollen mot Tyrén i straffområdet men bollen blev något för lång. Någon hemmaspelare fanns det dock inte i straffområdet och Tyrén kunde samla upp bollen och lägga fram den till Vennberg som dök upp i ungefär samma läge som pappa Stefan när han gjorde det otäcka målet mot LSK som avgjorde duellen om seriesegern till GAIS fördel i tvåan 2003. En rak ”tillbakabetalning” blev det inte, då skottet gick på en försvarare som kastade sig och täckte bollen. Men returen gick till Tyrén som liksom Örnblom vid 2-1 hade gott om tid att välja var han ville skjuta och placerade lugnt in bollen i nättaket och matchen var avgjord efter dryga 89 minuter spelade. Och trots en man mer var J-Södra aldrig riktigt nära poäng i slutänden.
Det går inte att nog betona hur stark den här insatsen var. Dels att man lyfter sig från en svag period på bortaplan. Dels att man lyckas vända en match med en man mindre. Men kanske framförallt vilken inställning och vilket självförtroende man går in och faktiskt inte bara gör tre mål borta mot ett lag som släppt in 15 på 26 matcher, utan faktiskt hade bud på fler. Det väldiga fokus som lades på en enda spelares vikt för LSK har kanske tystnat nu, när det än en gång framgår hur många vi har som kan göra det. Vem som var bäst är svårt att säga i en sån här laginsats, men det går inte att komma ifrån att Alex Mortensen valde helt rätt tillfälle att kliva fram. Inte bara i fråga om det viktiga mål han gjorde utan med den energi han bidrog med hela matchen.
Till sist: ni vill inte missa matchen mot Rosengård på lördag. Det KAN vara uppflyttning till Superettan i potten redan då beroende på hur det går i andra matcher. Det är inget som laget ska eller kommer att tänka på, men för dig och mig som åskådare måste vi förstås ta tillfället i akt att inte gå miste om ett sånt tillfälle. Alla till vallen!
Denna nästa oerhört viktiga match äger rum lördagen den 25 oktober klockan 14.00.
Startelva (4-2-3-1):
S. Ohlsson, G. Johanströmmer-Hedin, G. Mensah, M. Uzel
D. Lagerlöf, F. Ambroz
L. Lindholm Corner, V. Tyrén, S. Omar
A. Mortensen
W. Henriksson Liljedahl, F. Örnblom, J. Zetterlund, P. Olsson, J. Vennberg, W. Nilsson, J. Liljedahl
NÄSTA HEMMAMATCH:
