LSK klev för andra gången den här säsongen av planen utan att ha gjort mål. Precis som förra gången det hände blev det förlust med 0-2. Husqvarna spelade just som ett framgångsrikt bottenlag ska spela och gjorde det väldigt trångt defensivt samtidigt som man tog till vara på de chanser man fick. Dessvärre kom chanserna och målen tidigt i matchen och hemmalaget kunde spela på resultatet genom att ställa upp en buss som visade sig omöjlig att bryta sig in i.
Gideon Mensah var tillbaka efter sin avstängning i förra matchen och gav således Gustav Johanströmmer-Hedin välbehövlig vila. Bredvid Gidde startade som vanligt de senaste matcherna Filip Örnblom. Vilmer Tyrén var tillbaka från start som tia och längst fram startade Alex Mortensen i Linus Carlstrands frånvaro. I övrigt var startelvan intakt från senast.
Torslandas höga backlinje som skulle locka in LSK i offsidefällor fallerade som bekant totalt. Det var solklart från avspark att Husqvarna hade valt en helt annan taktik. Man ställde sig lågt direkt och gick inte ens i press, utan lät LSK försöka anfalla mot den kompakta massan av blårandiga. Smart, tänkte undertecknad. Det brukar vara en framgångsrik taktik för bottenlag. Försöka hålla tätt och sedan försöka utnyttja de chanser man får, ofta mot slutet av matcherna. Vi har sett LSK använda sig av det här ett miljontal gånger genom historien. Och HFF har ju tunga gubbar som Simon Karlsson-Adjei där framme som lämpar sig mer för att bröta in bollen från nära håll än att komma rättvänd med boll a la Lukas Corner eller Vilmer Tyrén. Tyvärr skulle de inte behöva invänta slutet av matchen. De skulle inte ens behöva invänta en kontring. Dryga tre minuter spelade och HFF har egentligen bollen i egen ägo för första gången och kan försöka lägga upp ett anfall. Bollen letade sig ganska kvickt men inte jättekvickt från backlinjen till vänster ut på HFF:s högerkant. På något vänster misslyckades LSK med att flytta över försvarsfokus till just sin vänsterkant. Två eller tre spelare hamnade på mellanhand och kunde inte fånga upp en tvärlöpande Svante Svedin som således inte hade någon ytterback emot sig. En vilt hemlöpande Daniel Lagerlöf hann inte upp Svedin innan han kunde måtta ett inlägg. Där inne hade Simon Karlsson-Adjei hunnit löpa sig loss och kunde stöta in 1-0 från nära håll. Undertecknad såg kanske det här som en möjlig utgång på matchen, men i så fall i minut 82 mot ett tröttkört LSK och inte i minut 4.
Ytterligare tre minuter senare var det dags igen. Och här får vi tillfälle att diskutera handsregeln, som tycks vara obegriplig för nästan alla i världen, då det är så mycket fall-till-fall bedömningar som ingår att man blir helt yr i huvudet. Ett inlägg måttades hur som helst från Husqvarnas vänsterkant, strax nordost om straffområdet. Inlägget skarvades av en HFF-spelare och bytte riktning så att bollen träffade Gideon Mensahs arm. Om man då närstuderar situationen är det olika saker som ska bedömas. Var positionen naturlig? Det ser kanske inte så ut; armen är en bit utanför kroppen. Men det är också så att Mensah precis gör en förflyttning och följer bollbanan för ursprungsinlägget och ska in i den ytan och ta bort bollen. Då tar det någon halvsekund innan armen hänger med resten av kroppen om man samtidigt ska kunna hålla balansen. Avståndet då: försvararen ska ha tid nog att kunna reagera och ta undan armen. Det är en snabb riktningsförändring från ett avstånd på någon meter och en halv. Är det en rimlig tidsrymd för att hinna dra bort armen? Se reprisen själva och döm. Personligen är jag (med viss domarerfarenhet) ungefär 50/50 på om jag hade blåst eller inte. Han vars åsikt är den enda som räknas i sammanhanget behövde hur som helst inte många millisekunder för att avgöra saken och blåsa i pipan. Straffen var inte mycket att tala om. Lukas Eriksson gick åt rätt håll men bollen satt stenhårt nere vid stolproten och även med Courtois mellan stolparna hade vi nog behövt hämta bollen i maskorna.
Hur skulle då LSK resa sig från det här? 20 av 24 gånger i år hade man gjort minst 2 mål i en match. Endast en gång hade man lämnat planen mållösa. Det såg således inte särskilt muntert ut, men långt ifrån omöjligt att få med sig en eller till och med tre poäng. Det hackade dock i anfallsspelet på ett sätt vi kanske inte sett i år, åtminstone inte sedan den där Norrbymatchen i våras. HFF var oerhört säkra i positionerna och stenhårda i duellerna. Det senare var kanske mindre förvånade med tanke på hur mycket man har att spela för. Summa summarum blev det väldigt svårt för LSK att såga sig igenom. Vänsterkanten var totalt bom stopp. Så till den grad att man efter ett tag slutade att ens försöka spela bollen ut på den sidan. I mitten tog det inte fullt så mycket stopp, men mängden spelare i ”gröten” gjorde uppgiften att försöka vägga sig igenom till en hinderbana värdig Tough Viking. De gånger LSK faktiskt hotade var när Pontus Olsson klev upp från sin högerbacksplats och kom till inläggslägen. Allra närmast, och den enda gången det var riktigt nära, var när han prickade pannan på Alex Mortensen just framför mål. Mortensen kom dock med sådan fart att marginalerna blev små och bollen skarvades utanför målvaktens högra stolpe.
Det var nog uppenbart för de flesta att vi skulle behöva använda båda kanterna för att kunna såra Husqvarna och bli mindre förutsägbara. Så även för tränarduon som bytte ut vänsterkanten i halvtid och satte in Mehmet Uzel på vänsterbacken med William Nilsson framför sig. Om inte annat skulle ju HFF verkligen få bekänna färg fysiskt mot den kompromisslöse Uzel. Dessutom kom Jesper Zetterlund in för Jonathan Liljedahl och Mortensen gick ut på högerkanten medan Tyrén tog plats som nia. Det blev också bättre spelmässigt. Uzel kom fram ofta gånger på sin kant, liksom Pontus Olsson fortsatte att göra till höger. När bollen väl kom in var det dock väldigt trångt. HFF kunde helt fokusera på att freda sitt straffområde och det gjorde de, precis som i bortamatchen mot J-Södra där man höll nollan, förtjänstfullt. Avsluten från LSK skulle därför behöva komma utifrån. Det går förstås utmärkt att göra mål utifrån, speciellt när man har spelare som Daniel Lagerlöf och Filip Ambroz på planen. Men hit-raten blir lägre, och man behöver ha det där extra lilla flytet i sin träff för att bollen ska hitta in. Just dessa marginaler var emot när Danne slog en frispark från höger strax utanför straffområdet som drämde i ribban. Träff någon centimeter längre upp på bollen eller med ett något hekto mindre kraft (parametrar som uppenbart är omöjliga att kalibrera in ens om man heter Modric) och målvakten hade varit chanslös. Även Ambroz hade ett läge från samma position men på rullande boll och fick även han iväg ett utmärkt skott, som tyvärr gick någon halvmeter över målet. Närmare än så kom inte LSK. Man hade nog behövt ha med sig det där stolpe-in-flytet för att börja skaka om HFF:s robusta mur. Istället hade hemmalaget bästa chansen i andra halvleken när William Svefors genialt rullade fram bollen till en fri Svante Svedin som dock inte hade optimal vinkel och Lukas Eriksson hann ut och skära av den vinkel som återstod.
Allt som allt vann Husqvarna rättvist. De hade en matchplan som bet till hundra procent och gjorde det svårt för LSK när man väl hamnade i ledning. Frågan är vad som hade hänt om LSK hade varit lite mer cyniska och hållit tätt bakåt i matchinledningen. Hade HFF känt sig nöjda med en poäng och ändå gjort det lika svårt för LSK att anfalla? Eller hade man gjort allt för en trea och klivit på så att ytor trots allt hade blottat sig? Vi får förstås aldrig svar på den frågan, men vi kan konstatera att prognosen är god för HFF i bottenstriden. Vad gäller LSK har vi fortfarande allt i egna händer, och härnäst väntar en hemmamatch mot en av HFF:s konkurrenter, nämligen Eskilsminne IF. Hemmaplan brukar innebära en lite annan matchbild och vi hoppas och tror att LSK åter är uppe på hästen då. Lördagen den 11/10 klockan 13.00 är det som gäller! Välkomna då!
Startelva (4-2-3-1):
P. Olsson, G. Mensah, F. Örnblom, S. Ohlsson
D. Lagerlöf, F. Ambroz
J. Liljedahl, V. Tyrén, L. Lindholm Corner
A. Mortensen
W. Henriksson Liljedahl, S. Högblom, J. Vennberg, M. Uzel, W. Nilsson, G. Johanströmmer-Hedin, J. Zetterlund
