In på Klostergårdens IP tågade två topplag i Ettan Södra. Ut tågade en serieledare och ett avsågat mittenlag. En match som hade kunde tätat till det något i toppen slutade i motsatsen och allt talar för att det nu på sin höjd är tre lag som kan nå de två översta platserna. Ett av dem är LSK, som besegrade Lunds BK med 3-1 i helgens möte.
Tittar man bara på hur resultatraden sett ut det senaste för Lunds BK och LSK var det nog ingen som höjde på ögonbrynen över att ta del av resultatet. Även för den som bara följt LSK och inte serien i övrigt lär beskedet att LSK gjorde tre mål och släppte in ett vara det minst omskakande sedan jordbävningen i Halmstad 2013. Men icke desto mindre – visst är det fantastiskt att det fortsätter? Och även den här gången finns en spännande historia att berätta.
Exakt samma lag fick förtroendet som i segermatchen mot AFC Malmö, både vad gäller startelvan och vilka som fick följa med och inleda på bänken. Det var inte slut på repriser där, för LSK skulle illa kvickt få en straff precis som mot AFC. Situationen som ledde till straffen är nog den billigaste jag har sett. Inte vad gäller domslutet (det var ingen tvekan om att det var straff), utan vad gäller sättet den uppkom på. Rasmus Nåfors-Dahlin slog ett tidigt inlägg mot Vilmer Tyrén. Tyrén hade bevakning av två försvarare och situationen var egentligen inte speciellt farlig. Men innan bollen hann nå dit dök LBK-försvararen Ryan Ludwick upp. Antagligen kom han direkt från försvarträning med LUGI, då han instinktivt flaxade till med armen långt utanför kroppen och stötte på så vis till bollen med handen. Inte så mycket att göra för domaren än att blåsa straff. Lukas Lindholm-Corner som varit säkerheten själv från straffpunkten år 2025 missade sin första straff för året mot AFC senast. Det hade förstås Alexandersson i Lundamålet koll på. Hur skulle Corner göra? Skulle han våga skjuta i samma hörn som han missade i senast? Det trodde inte Alexandersson, och så gick inte heller Corners tankar. Straffen blev förvisso lite av en kopia av den senaste, men i andra hörnet. Och där låg strax Alexandersson och petade bollen utanför stolpen.
Straffmissen gjorde att LBK växte och tog över matchen helt efter cirka fem spelade minuter. Hemmalagets primära anfallsidé under säsongen har varit att kombinera ner till kortlinjen och söka inspel snett inåt bakåt. Så även den här gången. Efter några försök som inte ledde till avslut letade sig ett inspel till nygamle Othmane Salama i ett väldigt tacksamt läge i straffområde. Salama kunde ganska enkelt dunka upp bollen i nättaket från nära håll. Sett till spelet så långt absolut inte orättvist, men också väldigt tungt med tanke på att LSK just missat en straff.
I ett sådant här läge är det såklart otroligt skönt att ha med sig att man har löst liknande situationer förut. Och kanske framför allt att man vet att endast ett mål framåt väldigt sällan räcker för att slå LSK. Hade två räckt? Det vet vi inte, men det höll på att bli verklighet efter ännu en passning snett inåt bakåt efter 17 minuter. Kevin Liimatainen hade läge att från nära håll bara sätta till foten till 2-0, men varken vinkeln eller Liimatainens tyngdpunkt var optimal och han lyckades bara stöta bollen i famnen på Lukas Eriksson. Istället skulle Jesper Zetterlund lyckas att förvalta en nästan identisk situation några minuter senare. Samuel Ohlsson fick ett infall att löpa på djupet och det uppfattade Lukas Lindholm-Corner. Bollen snett inåt bakåt där Zäta drog till bollen med vänstern mot bortre hörnet där det var helt öppet och 1-1! Viktigt förstås att få en tidig replik, och även symptomatiskt för LSK 2025 att det nästan alltid blir målchans och mål. Några fler hundraprocentschanser bjöd dock inte första halvlek på. Alex Rasheed var närmast med ett hårt skott som målvakten tvingades lämna retur på.
Det kan ha varit så att några svordomar slank ut från åskådarplats under slutet av första halvlek. Detta i frustration över att Lukas Corner kanske tog lite för många touch och gjorde någon överstegsfint för mycket. ”Han ska komma med fart och trycka av” mumlades det. Och det förstås inte utan anledning. Varken jag eller den officiella statistiken kan komma på en enda spelare i serien som är bättre än Corner på att komma med fart och på få tillslag hitta antingen målet eller en spelare som hittar målet. Så vad var det första som hände i andra halvlek? Jo, Filip Ambroz klev på bakifrån centralt (för övrigt en otroligt underskattad anfallsmetod) och serverar Corner som på två tillslag drar bollen i ribban. Någon minut senare var det dags igen när det är Gustav Johanströmmer-Hedin som var den som klev på och serverade Corner, den här gången på kanten där Corner snart fick upp full fart och dunkade in bollen i mitten där Vilmer Tyrén kunde stöta in ledningsmålet.
Egentligen går det inte att hitta någon dramaturgi värd namnet för att beskriva andra halvlek. Med det tidiga ledningsmålet dödade LSK mer eller mindre matchen och det var inget snack om vilka som var det bättre laget. Lund orkade helt enkelt inte, eller så hittade man inte motivationen man behövde när man insåg att topplaceringarna en gång för alla var på väg att glida dem ur händerna. Men en uddamålsledning är en uddamålsledning. Det kan räcka med en oturlig studs eller ett halvinspirerat långskott från Rasmus Wendt för att förstöra en rolig kväll. Därför var det väldigt skönt att återigen slippa denna ovisshet fram till slutvisslan. Tio minuter innan det var dags att ”call it a day” fick Jonathan Liljedahl VÄLDIGT mycket yta bakom LBK:s backlinje, då han på en djupledsboll sprang sig fri redan vid mittcirkeln. Gott om tid är inte alltid av godo när man kommer fri med en målvakt, men ”Lilja” tog det hur lugnt som helst, rundade Alexandersson på utsidan och petade enkelt in bollen i öppet mål. Därifrån var det nog ingen som trodde att Lund skulle kunna komma tillbaka. Inte ens de själva. De grönvita hade gjort det igen. Mål alltså. Och motståndarna kunde inte stoppa dem.
På förhand var det ovisst om det här var ett toppmöte eller inte. Att LSK är ett topplag är inget att diskutera. Men är Lund det? Inför matchen var de det tabellmässigt, men absolut inte sett till formen och till vilka lag poängtappen kommit mot. Nu är de det inte tabellmässigt heller och de senaste säsongernas uppflyttningskandidat kommer att sluta någonstans i mitten av tabellen. En kraftig missräkning får man tro. Vad gäller LSK rullar toppstriden vidare, kanske med ännu mer hetta än tidigare. Det är förstås med viss oro man får notera att det har en tendens att trilla in minst en boll bakåt i varje match. Men spelar man seriens överlägset bästa anfallsspel är det förstås av mindre betydelse. Och framför allt: styrkan och tryggheten i att veta att målen framåt kommer att komma även om man hamnar i ett underläge – den är ovärderlig.
I nästa omgång väntar BK Olympic på Skarsjövallen söndagen den 31/8 klockan 16.00. Det är inte vilken match som helst, utan som en del av Fotbollsfesten och därmed är det fri entré för alla! Se mer om evenemanget på LSK:s sociala medier.
Startelva (4-2-3-1):
R. Nåfors-Dahlin, G. Mensah, G. J. Hedin, S. Ohlsson
D. Lagerlöf, F. Ambroz
A. Rasheed, J. Zetterlund, L. Lindholm Corner
V. Tyrén
W. Henriksson Liljedahl, J. Vennberg, J. Liljedahl, P. Olsson, S. Omar, W. Nilsson, F. Örnblom
