Matchen i Skövde var otroligt jämn, med ett chansmässigt övertag för hemmalaget. I 60 minuter. Sedan bytte matchen helt skepnad och det såg just som i våras ut att skilja minst en division mellan lagen. LSK gick snabbt upp i 4-0 i ett måltempo som fick 11-0-segern att blekna i jämförelse.
Inledningsvis stod LSK inte att känna igen. Eller ja, för alla som såg måndagens match mot FC Trollhättan stod LSK tyvärr att känna igen mycket väl. Skövde stod lågt, antagligen för att slippa en repris från i våras. Detta gjorde att man ständigt tvingade LSK in i felvänt spel utan möjlighet att komma in bakom backlinjen. Linus Carlstrand som var åter i truppen efter ett gäng inhopp i allsvenskan fick således inte mycket att jobba med. När väl Skövde fick tag i bollen kunde man dessutom ganska lätt spela sig upp i anfall. Jensen manade på de grönvita att gå i press gång efter annan men den vägrade att bita. Kanske fanns självförtroendet inte riktigt där. För visst gick man i press, men pressen var ofta okoordinerad och gav mer ytor åt Skövde än vad den stängde igen. Kanske hade uppladdningen störts av att övergångsryktena kring Adrian Helm tagit sådan fart att de under fredagen letade sig in som förstanyhet på sportbladet.se. Hur som helst fanns Helm inte med i startelvan, och där han normalt brukar löpa längs vänsterkanten fick Lukas Lindholm-Corner chansen.
Efter att ha sett sisådär en kvart av matchen kände jag en intensiv lukt av 0-0. Känslan förstärktes av att matchens bästa chans efter en halvtimme spelad var ett förvisso vasst skott av Linus Carlstrand, men ett skott från för lite långt avstånd för att det skulle kännas riktigt farligt. Lukten av 0-0 höll på att upphöra tvärt ett par minuter senare. En misslyckad LSK-kortpassning på egen planhalva bäddade för ett Skövdeanfall där man fick ett numerärt övertag i offensiv box. Kapten Edin Salihovic fick läget men spelade osjälviskt fram Lorik Bunjaku till ett ännu bättre läge rakt framför mål. Det var bara att välja och vraka för Bunjaku: skulle han lägga in den till höger eller vänster i mål? Högt eller lågt? Bunjaku valde… rakt på Lukas Eriksson i Ljungskilemålet. Symptomatiskt kanske för ett bottenlag. Luften fylldes återigen av doften av nybakad 0-0-match.
0-0 mot IFK Skövde är förstås inget man kan vara nöjd med som uppflyttningskandidat. Därför levde man på hoppet om att andra halvlek skulle bjuda på en scenförändring eller åtminstone en soloprestation som skulle påvisa den klasskillnad som trots allt finns mellan lagen. Förhoppningen om det senare blev allt mer intensiv när Adrian Helm stod på planen när andra halvlek inleddes. Tyvärr var det återigen Skövde som skulle få chansen att bryta dödläget. Hemmalagets David Frisk vände bort en LSK-försvarare till vänster i straffområdet (sett med Skövdeögon) och försökte knorra in bollen vid bortre stolpen. Frisk lyckades dock inte få bollen tillräckligt långt ut och Lukas Eriksson kunde sträcka ut sig och göra en fin räddning. Det var allt som hände under andra halvlekens första kvart.
Här vänder texten. Och matchen. Efter ca 60 minuter ropade Jensen det alla redan tänkte: ”kom igen gubbar, vi joggar ju nu!”. Det verkade vara precis den trollformel som behövdes. Minuten senare kom det patenterade LSK-anfallet. Fem spelare med fart och den här gången en Lukas Lindholm-Corner med boll bakom Skövdes backlinje. Omedelbart blev det farligt, men situationen slutade ”bara” med hörna. Citationstecknen då det inte var så bara. Den skulle nämligen leda fram till matchens första mål. Det var nog inte tänkt som en variant, men blev det när Skövdeförsvaret inte lyckades rensa bättre än att bollen landade på fötterna på Daniel Lagerlöf vid straffområdeslinjen. När bollen hamnar på Daniel Lagerlöfs fötter vid straffområdeslinjen har vi fått lära oss att det är farligt. Mycket riktigt. Sin vana trogen drog Lagerlöf till, och med lite hjälp av touch på täckande Skövdespelare letade sig bollen in på målvaktens vänstra sida.
Det är sällan man kan säga att en match avgörs med ett 1-0-mål i minut 62, men den här gången var det verkligen så. Det som därpå följde var inget annat än en total maktdemonstration. När Vilmer Tyrén strax därefter knoppade in 2-0 och LSK skapade chans på chans på chans hade lukten av 0-0-match med lätt fördel för Skövde blåst all sin väg och ersatts av en ljuv doft av ”5-0 till LSK hade inte varit helt orättvist nu”. Från att ha legat kompakt bakåt övergick också Skövde till taktiken från vårmatchen där man klev betydligt högre och blev grymt straffade för det. Så även den här gången. Det redan nämnda 2-0-målet fick Tyrén nicka in relativt obevakad på ett fint inspel från en Lukas Lindholm-Corner med fart. En chanskavalkad på 10 minuter skulle dröja innan Tyrén fick göra sitt andra för dagen, och sjunde(!) totalt mot IFK Skövde. Den här gången på en kort frisparksvariant där Filip Ambroz spelade fram Rasmus-Nåfors Dahlin som lättade in en boll, till hälften djupled, till hälften inlägg, som Tyrén lobbnickade in till 3-0. Strax därinnan hade Alex Rasheed hoppat in och det var med hans hjälp Tyrén fick fullborda sitt hattrick och sina åtta mål mot IFK Skövde i tom bur.
4 mål på 20 minuter var ett faktum. Ett annat faktum är att det var i underkant. Det som såg ut som en ytterst jämn tillställning blev i en handvändning en kross av sällan skådat slag. Paff men överlycklig missade man nästan att konstatera att Pontus Olsson med knappa tio minuter kvar gjorde tävlingscomeback. Välkommen tillbaka säger vi till den kvicke öbon!
Härnäst är det äntligen dags för höstens första hemmamatch då AFC Malmö gästar oss den 16/8. Vi ses då!
Startelva (4-2-3-1):
R. Nåfors-Dahlin, G. Mensah, G. J. Hedin, S. Ohlsson
D. Lagerlöf, F. Ambroz
J. Liljedahl, V. Tyrén, L. Lindholm Corner
L. Carlstrand
W. Henriksson Liljedahl, J. Vennberg, J. Zetterlund, P. Olsson, A. Helm, A. Rasheed, F. Örnblom
