Det är sensommarsverige i mitten av 00-talet. Luften är fuktig och fotbollsplanerna på Bodele är nästintill ödelagda. Likaså gäller det intilliggande utomhusbadet. Platsen som någon månad tidigare var ett myller av fotboll, glädje och människor i alla åldrar i samband med den klassiska ungdomsturneringen. Denna kväll är luften inte bara fuktig, det finns nämligen både prestige och rivalitet i luften. På andra sidan står starka motståndare i klassiska blåa tröjor med vita armar och vita shorts. Ett motståndarlag utan svagheter, med bra spelare på varje position och utan tvekan det bästa laget i åldersklassen i distriktet.
Vårt lag hade förstärkts av bl.a. Erik Lund, som samma år skulle debutera i A-laget. Lund, som tack vare sina kvalitéer vanligtvis spelade med Juniorlaget vid den här tidpunkten, var en rejäl förstärkning i en annars relativt habil spelartrupp. Iklädda A-lagets gamla oversize:ade matchställ från 1999, där den minsta storleken var XL, ställde vi upp för avspark. Prestigen och relativiteten var utanpå matchkläderna, inte minst p.g.a. A-lagens dignitet där ”stadslaget” Oddevold hade blivit nedpetade från tronen av ”kompisgänget” och ”bönderna” från Ljungskile. En plats som vid den här tidpunkten LSK betryggande hade lagt beslag på i nästan ett decennium. Att växa upp och fostras som ungdomsspelare i LSK under dessa år var kanske inte optimala, utan så bra förutsättningar som det är idag. Samtidigt lärde vi oss precis vad som egentligen är den omtalade ”LSK-andan”, där vi alltid bar med oss stoltheten över LSK-skölden och kämpade alltid till 1926 %.
Jag hade blivit placerad som ensam centertank. Eller ja, tank var väl att ta i för en späd tonåring. Syftet var snarare att springa sönder försvaret hos motståndarna och samtidigt kunna vara ett hot framåt. Matchen startar på den ojämna planen med de närmast sörjande längs sidlinjen.
Det går endast ett par minuter, sedan händer det! Vi kommer runt på högerkanten. Jag försöker placera mig bra i straffområdet. Bollen kommer in – och innan bollen ens närmat sig mig så har jag utfört det som senare skulle ske. I huvudet snurrar tankarna och i slutändan är jag fast besluten om att trycka bollen hårt mot mål. PANG! Bollen letar sig in bakom motståndarmålvakten och lägger sig tillrätta i nätmaskorna. Därefter går allt som i slow-motion. Jag är knappt medveten om vad som skett, men det dröjer inte länge förrän jag blir varse det. Jag vänder mig om. Medspelare stormar mot mig för att fira. Men det första som möter mig är Erik Lunds brinnande blick. Betydelsen av målet syntes så tydligt i hans ögon – det här var ingen vanlig match utan något alldeles speciellt för alla i laget, inte minst för honom. Känslan av målet gav en sådan kraft att det kändes som att solen i LSK-skölden, på bröstet, på lyste starkare än någonsin.
– VIKTIGT!
Erik Lunds stämma hörs över det stora spelfältet och signalerar övertaget i matchen och inte minst vilka spänningar som funnits inför denna match.
Det blev till slut förlust, men minnet av händelsen har trots allt etsat sig fast. Det är sällan resultat, framgångar eller motgångar som man kommer ihåg bäst som spelare. Snarare är det specifika tillfällen och händelser som sticker ut och som man minns. Känslan från detta tillfälle lever kvar och jag är övertygad om att många med mig har egna speciella minnen inför matchen och/eller känner en speciell känsla inför derbyt nu på söndag. Oavsett om man brinner för Ljungskile och Oddevold så är mötet betydelsefullt, alltså inte bara för spelarna på planen. Så på det sättet betyder matchen mellan kommunens främsta lag mer än tre poäng.
Slutligen, efter söndagens derby hoppas jag att fler minnen etsar sig fast. Där Erik Lunds ögon återigen brinner – och där de grönvita står som segrare!
