Total dominans från ett fyndigt och kvickt Ängelholm. Fyra lägen för skåningarna där det var enklare att göra mål än att missa. Inga målchanser för LSK att tala om före minut 60 och nio man på planen för grönvitt under matchens avslutande minuter. Hur det gick? 2-1 till LSK och tre nya poäng med hem till Ljungskile. Häng med här så får du detaljerna kring hur vi återtog serieledningen än en gång.
Skånematcher och LSK brukar inte vara någon vidare kombination. Det har låst sig rejält ett oräkneligt antal gånger genom åren när man har passerat Hallandsåsen. Ängelholm är verkligen inget undantag, då man bara mäktat med två segrar (2014 och 2018) på över ett dussin försök. Men i år har det sett annorlunda ut. Inför dagens match hade man endast tappat poäng vid två tillfällen av sex. Kunde man få upp den statistiken till 5 segrar av 7 möjliga idag hade det förstås varit långt mer än godkänt. Förändringarna i startuppställningen var följande: då Linus Carlstrand inte var tillgänglig fick Alex Mortensen chansen från start för första gången i LSK och tog plats längst fram. Bakom honom var Vilmer Tyrén åter efter skada och intog sin sedvanliga position. Till höger fick Alex Rasheed chansen från start igen efter sitt första mål i senaste matchen. I övrigt var det sig likt jämfört med förra matchen, med bland annat Filip Örnblom och Gideon Mensah som mittbackspar för andra matchen i följd.
Det var klasskillnad från start. Men inte på det håll vi kanske hade hoppats på. Ängelholm spelade en rörlig och offensiv fotboll med säkra passningar som utan problem skar igenom LSK:s mittfält och skapade chanser för de gula gång på gång. Det var förstås jobbigt för LSK att pressen inte bet. Men så är det också ibland under matcher. Lagen har sina perioder, och vad gjorde det om det var ÄFF som inledde bäst denna gång? Nu gällde det bara att rida ut stormen så att pendeln kunde svänga tillbaka igen. Men det gav inte med sig. Ängelholm var verkligen på humör! Och noga hade de studerat Norrby, för de försökte sig på precis samma saker. Dock utan att chockera till den grad att det blev snabba mål. Mål borde det dock ha blivit när ÄFF:s Leo Hedenberg bröt en kortpassning i LSK:s backlinje och fick helt fri gata in i straffområdet. Han kom trots detta lite ur vinkel men hade ändå fritt val mellan att rulla in bollen vid bortre stolpen eller att slå en sidledspassning till en fri medspelare som hade kunnat sätta den i öppen kasse. Sen fanns också en liten, liten yta mellan målet och medspelaren som med precision hade behövt prickas in för att det INTE skulle bli mål. I denna yta gick bollen, och endast med Guds försyn stod det fortfarande 0-0 och inte 1-0 på resultattavlan. Då hade vi spelat just över 10 minuter.
LSK hade svårt att få till något ordnat spel, då ÄFF kändes resoluta i allt de gjorde. Framåt fortsatte ängelholmarna sitt energifyllda spel, fortsatt med metoden att borra bollarna genom LSK:s mittfält för att sedan sätta ut den på en kant. Det kändes som en tidsfråga innan detta skulle resultera. Oddsen var inte heller höga på att det skulle ske genom vänsterkanten där man hade sin målbäste Tim Amilon-Persson. Efter en halvtimme spelad fick så också Amilon-Persson sitt friläge. Det här var inte ett lika bra läge som det förra, men trots det bör den räknas som hundraprocentig. Gott om tid fick han att sikta in sig från sin position till vänster i straffområdet och valde att försöka curla in den vid bortre stolpen. Än en gång seglade bollen utanför, och ja, det borde nog ha stått 2-0 på resultattavlan med normal utdelning. Det skulle också hinna bli triss i hundraprocentslägen för hemmalaget när ett inspel från höger sånär nådde en framstörtande ÄFF-spelare på bortre stolpen, och andrabollen dessutom hittade gula fötter. På något sätt redde LSK ut även denna situationen och lyckades hålla 0-0 in i halvtid. Ett resultat som förvisso var helt ok, men något var tvunget att hända med matchbilden om det skulle bli några poäng med hem idag. Det var bara att konstatera att Ängelholm var det klart bättre laget i första halvlek och lyfta på hatten i dubbel mening. Både för att credda ÄFF för fint spel och samtidigt komma åt att torka bort svetten från att ha kommit undan med blotta förskräckelsen.
Ett övertag betyder förstås ingenting om man inte lyckas växla in det mot mål. Några mål hade hemmalaget inte lyckats kvittera ut, och nu var det dags för ny halvlek utan att dödläget vi kallar 0-0 hade brutits. Nog skulle LSK göra en bättre halvlek än den första? Visst skulle ÄFF falla tillbaka lite? Dessvärre höll de gula stenhårt i taktpinnen och LSK kunde inte göra annat än att slå ifrån sig när skåningarna trummade på. Hundraprocentschans nummer fyra lät inte vänta på sig. Knappt tre minuter in i andra halvlek fastnade ett hemmaskott från höger straffområdeshörn i blocket, men inte bättre än att den studsade fram till en helt ren Hedenberg på målgårdslinjen. Nu skulle det väl inte vara möjligt att få bollen utanför en gång till? Jodå. Hedenberg träffade volleyn helt snett och bollen vred sig en ganska bra bit utanför Lukas Erikssons stolpe. Inget mål den här gången heller. Men matchbilden, den var sig lik.
Nu hände dock något. Något som alla vet kan hända när man inte lyckas få in de där chanserna. Kanske blev ÄFF för trygga i sitt spelövertag och kände att någon av hundraprocentschans nummer fem eller sex nog skulle gå in under de kvarvarande 35 minuterna. Alex Rasheed bröt en sidledspassning vid mittcirkeln, men var relativt ensam av de gröna på offensiv planhalva. Lite okonventionellt tog Rasheed en egen löpning med boll. Hemmalaget var väl samlat i sin backlinje och tvingade Rasheed att ta ”ytterkurva”, dvs styrde ut honom på utsidan sin ytterback. Trots detta fick han på ett fint skott, men som förstås inte skulle vara några problem för Bornandersson i hemmamålet att rädda. Så hårt var dock skottet att Bornandersson inte vågade sig på att försöka fånga bollen, och LSK fick därmed med sig en hörna. Hörnan, från höger, stod som vanligt Filip Ambroz för. Precis mitt framför mål hade Alex Rasheed ställt sig, och utan att bli riktigt utmanad av sin back, eller av den utrusande Bornandersson, nådde Rasheed högst och kunde enkelt nicka in ledningsmålet. Orättvist? Det är ett alldeles för milt uttryck. Men samtidigt också en läropeng för Ängelholm vad som kan hända om man inte lyckas avgöra en match. Särskilt mot seriens i särklass målfarligaste lag.
Innan den målgivande hörnan slogs stod också Shakur Omar och väntade nere vid sidlinjen. Bytet ägde också rum i speluppehållet just efter målet. 60:14 stod det på matchuret när domaren blåste igång matchen igen. 60:40 stod det när Shakur skrev in sig själv i målprotokollet. En för dagen otursförföljd hemmaspelare visade sig och fick bollen, förvisso felvänd men till synes med en tydlig plan om att spela hem bollen igen. Hemåtpassningen till egen backlinje blev kanske lite mer hög och vind än han hade tänkt sig och mittback Ahmadi fick därför hantera den felvänd och med huvudet. Ahmadi valde att försöka nicka hem den till Bornandersson, men fick ingen riktig fart i nicken och bakom honom fanns två framstörtande LSK-spelare varav den närmsta var Shakur Omar. Omar hann få upp farten ordentligt och trots att Bornandersson hade hunnit ganska långt med sin utrusning hann han inte hela vägen fram och Omar kunde peta bollen förbi ÄFF-målvakten. En liten transportsträcka fram till målet återstod, men däremellan fanns ingenting. LSK-anfallaren kunde därför klocka in cirka 25 sekunder i spel innan han rullade in bollen i tom bur.
Vad hade precis hänt? En match som åtminstone borde ha stått 2-0 vid det här laget visade plötsligt 0-2. Nog för att man vet att LSK alltid gör mål (i 19 av 23 matcher har man gjort minst 2(!)), men tidigare har det oftast funnits något som tyder på att det ska hända. Här hade ÄFF effektivt hållit LSK borta från straffområdet i en timma samtidigt som man haft bud på flera mål framåt och så var matchen av allt att döma över för skåningarna på en minut. För visst kändes det också så efter målen. Ängelholm tappade helt förståeligt stinget efter sitt antiklimax och man tänkte att ja, såhär kan man också vinna fotbollsmatcher. Och det smakar lika gott det – om inte godare. Nå, det var trots allt en halvtimme kvar att spela. Men nu var respiten från hundraprocentschanserna äntligen här. LSK kunde koncentrera sig på att behålla ledningen och avsluten från ÄFF kom således mest från distans. En behaglig seger var i antågande från ingenstans.
Det skulle dock bli lite spännande, även om det dröjde. Återigen var det Shakur Omar som var i hetluften. Denna gång var det dock till hans nackdel då han fick en nedtagning lite långt ifrån sig och i sitt försök att återta bollen istället träffade en hemmaspelare. Domaren stoppade omedelbart ner handen i sin bakficka bara för att skicka upp den direkt igen. Den här gången med ett litet rött ark i handen. LSK skulle alltså behöva spela hela tilläggstiden med en man mindre, men på något sätt kändes det hanterbart. Man dödade effektivt tid nere vid hörnflaggan och när klockan tickade upp på 91 minuter kände man att 11 mot 10 inte skulle vara tillräckligt för Ängelholm att komma ikapp på den återstående tiden. 11 mot 9 då? Den frågan hade man helst inte velat ställa, men man blev så illa tvungen när en annars fläckfri Gideon Mensah slängde ut ett krokben för en kontrande hemmaspelare och fick sitt andra gula kort. Nu skulle det nog trots allt komma att bli tufft. Hur mycket kunde domaren tänkas ha lagt till? Fem minuter? I så fall återstod tre och en halv. Det första anfallsförsöket gick inget vidare och istället kunde LSK kontra och komma 3 mot 2 in mot ängelholmsboxen. Passningen in blev dock lite för brant och Bornandersson kunde greppa bollen och sätta igång en kontring på kontringen. Denna blommade ut i en trippelhörna som blev resultatlös. Klockan hann ticka upp på 95 minuter, men med brasklappen att en LSK-spelare behövt omvårdnad för en lättare skada i någon minut. Ytterligare lite tid skulle alltså behöva dödas.
Strax därefter var det så dags för ett ängelholmsmål. Får man inte in sina hundraprocentschanser får man prova med något annat. En långboll in från höger tog i bakhuvudet på en LSK-försvarare för att sedan studsa fram till Tim Amilon-Persson som petade den tillbaka till uppflyttade mittbacken Ahmadi som stod för ett klassavslut och satte bollen stenhårt nere vid första stolpen. 95:20 stod det på klockan. LSK:s taktik de återstående 90 sekunderna blev så att mest slå ”icingpuckar” ner mot ÄFF:s hörnflagga och låta dem börja om där. Detta blev tillräckligt tidsödande för att man skulle kunna rida ut stormen och slutresultatet kunde strax innan minut 98 skrivas till 2-1 till LSK.
Slutomdömet: en fantastisk seger som både vittnar om tur och skicklighet. Ja, Ängelholm borde ha gått ifrån och kanske stängt den här matchen. Men det är också otroligt starkt av LSK att lyckas ta tillvara på möjligheterna när de uppstår. Något som motståndarna alltid är fullt medvetna om att vi gör. I en tät toppstrid är det inte alltid de solklara segrarna som fäller avgörandet, utan just att man lyckas få med sig alla poäng även när motståndarna har en nästan perfekt dag. Och titta bara på resultatraden från skånematcherna: 5-1-1! Jag törs lova att inget liknande har hänt tidigare, och då ligger samtliga skånelag utom ett på plats 9 och uppåt. Om orättvist var ett för milt ord för LSK:s ledningsmål så är starkt ett alldeles för milt ord för den resultatraden.
Fler tuffa matcher väntar, om än inga fler i Skåne. Lördagen den 27 september klockan 13.00 är det äntligen dags för hemmamatch igen när Torslanda kommer på besök. Kom fulladdad och räkna med ett LSK som gör detsamma!
Startelva (4-2-3-1):
R. Nåfors-Dahlin, G. Mensah, F. Örnblom, S. Ohlsson
D. Lagerlöf, F. Ambroz
A. Rasheed, V. Tyrén, L. Lindholm Corner
A. Mortensen
W. Henriksson Liljedahl, P. Olsson, J. Vennberg, J. Liljedahl, W. Nilsson, S. Omar, J. Zetterlund
NÄSTA HEMMAMATCH:
