Det är inte alltid en förlust med 5-1 lämnar en med förnimmelsen att “det här hade kunnat sluta hur som helst”, men just så känns det efter matchen mot FC Trollhättan.
På onsdagskvällen ställdes Ljungskiles unga trupp mot ett namnkunnigt FCT, som haft en tuff start på säsongen men så sakteliga börjat plocka poäng. Då vi saknade våra två givna val på mittbacken, en position där vi saknar bredd, tvingades Erik och co. att ställa upp med fyra ytterbackar i backlinjen.
Matchen får en rivstart, med chanser tidigt åt båda hållen. Redan i den andra matchminuten hittar Lilja fram till Zetterlund, vars inspel/avslut tyvärr blir resultatlöst. Istället tar FCT ledningen ett par minuter senare, när vi av oklar anledning lämnar duktige Liimatainen omarkerad vid en frispark. Liimatainen utnyttjar de oceaner av yta som vi ger honom, vänder upp, och träder vackert bollen i det bortre krysset. 0-1. Varför känns det som att motståndarlagen oproportionerligt ofta får till drömträffar i krysset mot just oss?
LSK reagerade på kallduschen på bästa sätt, och efter bara fyra minuter satte Lilja foten på ett inspel från JT och kvitterade. Trodde vi. Men Linjedomaren hade, trots bristen på VAR-teknologi, hittat en millimeteroffside som kändes högst tveksam. Bara någon minut senare skapas fin yta för Ambroz efter en hörnvariant, men skottet går strax utanför. Därefter fortsätter ett hungrigt Ljungskile att rada upp nästan-chanser och halvchanser, samt en och annan offside-avvinkning på en djupledslöpande Lilja, men kvaliteten på den sista passningen/dribblingen/avslutet är för låg. FCT hade svårare att få igång ett konstruktivt spel, förutom när de fick hjälp av slarviga felpassningar i hemmalagets speluppbyggnad, som kanske delvis kan skyllas på den svårspelade planen.
Efter en tilltrasslat situation vid en frispark får FCT ännu en högkaratig chans, men stolpen räddar oss den gången. Därefter skedde det som skulle avgöra matchen. I en situation som gav flertalet av oss flashbacks till målvakten Michal Slawuta’s utvisning mot Trelleborg i Allsvenskan 2008, får JT Kamara först gult kort för protest och sedan ett till gult till för protest mot det första gula kortet. Rött kort. Från sidan känns bedömningen ömhudad, men jag vill mena att man gör bäst i att förutsätta att domarna på den här nivån är just ömhudade, och jag saknar en ledare på planen som avstyr en sådan situation. Ljungskile ska därmed jaga kvittering i numerärt underläge, men det blir istället FCT som utökar sin ledning genom ännu ett långskott i krysset (såklart), denna gång signerat den tidigare LSK-spelaren Argjend Malaj. 0-2 precis innan halvtid.
Man skulle kunna tro att luften gick ur spelarna där, men Ljungskile visar fin moral och startar den andra halvleken piggt. Vi ligger på, får med oss ett par hörnor, men inget som resulterar. Istället kan FCT kontra in 0-3. Ridå, tänkte man. Men återigen visar Ljungskile moral, och när Ambroz blir nedriven i straffområdet pekar domaren på straffpunkten. Bahno missar förvisso straffen men förvaltar sedan sin egen retur. 1-3. Ljungskile gjorde direkt några byten, där bland annat Bosnic kom in och visade med sin hunger att han vill få mer speltid framöver. Men trots en ordentlig kämpainsats så var den metaforiska motvinden för stark på onsdagskvällen. Istället för ytterligare reducering kunde FCT trilla in både 1-4 och 1-5 bakom en övergiven Westgärds, och man hade bud på mer med två bortdömda mål i andra halvlek.
Speedwayresultatet till trots fanns det tendenser i spelet innan utvisningen att ta med sig till matchen mot FC Rosengård, som spelas redan på lördag. Väl mött online eller i Malmö!
