På hemmagräset. Jo, det blir fortsatt kamp och fortsatt spänning för oss som följer
LSK:s herrar. Det är sex matcher kvar, och jag är säker på att inget kommer att vara
klart under innevarande månad. Det avgörs i november och man får för kämpa som
galningar i oktober för att hålla tre, men helst fyra lag bakom sig på eftermiddagen
den 11 november. Damernas höst har varit betydligt trevligare än den första halvan.
Fem segrar på nio omgångar betyder att det alla i och runt laget får en betydligt
lättare vardag.
När är det för mycket? Några dagar in i september publicerar Stockholms Fotbolls-
förbund följande från fotbollens värld. Nu är vi långt från värdegrunder, mys, saft
och bulle samt idrottens utsträckta händer. Här är, tyvärr, en del av verkligheten.
”Domare nedsparkad i herrmatch. Handleden bryts på två ställen vid fallet”. Följt
av ”En ledare hotar ledare och spelare i motståndarlaget vid en 14-års match. När
ni kommer till oss skall jag skjuta er allihop” Det kommer mer. ”En 16-åring dömer
en match pojkar 13 år. Dagen efter får XX kritik i sociala medier av 10 spelare
från det förlorande laget” och avslutningsvis ”Ledare slagen av en motståndarspelare
i herrmatch. XX kväll slutade på sjukhus med hjärnskakning”. Idiotin slutar tydligen
aldrig.
Moder Sveas pojkar. EM kan vi glömma. Det var klart redan efter torsken i Wien i
juni. Några murvlar (i först och främst kvällspressen) har tagit på sig uppdraget
att avsätta förbundskapten Janne Andersson. Enigheten är total bland alla experter,
att snarast möjligt öppna dammluckorna och skicka ut förbundskapten, men oj så
spretigt det är när murvlarna skall presentera vem som bör ta över. Ingen murvel har
hittills (vad jag sett) ställt sig frågan om hur svensk fotboll mår och varför herrarna
halkar allt längre ned på FIFA:s ranking. (Sverige har plats 23 vid årsskiftet 22/23).
Varför inte ställa några jobbiga frågor? Att främst herrlandslagets resultat har varit
skrala har sin förklaring. Vi har hört och läst allsköns teorier och förklaringar. Jag har
bara en. (Ganska så enkel faktiskt). Svensk fotboll på herrsidan är faktiskt inte ett dugg
bättre än det som vi bjuds på. Och det är inte landslaget man skall kika på. Verksamheten
bedrivs i klubbarna. Det är klubbarna som har spelarna, det är där den dagliga verksamheten
bedrivs. Men jag frågar mig. Hur bedrivs allt från spelarutbildning till tränarutbildning?
Vad görs bra, vad kan man göra bättre? Är det bra att i längden för svensk fotboll att det
finns drösvis med importspelare? Vad händer med den så kallade talangutvecklingen när det
är tredubbla led i seriesystemet med utländska spelare? Är detta verkligen bra för svensk
fotboll att det är så? Dessa, och säkert tio andra frågor i ungefär samma härad känns för
mig väldigt mycket mer relevanta att ställa, i stället för att vara med i den inofficiella tävlingen
om vem som kan komma med den fyndigaste kapningen av Janne Andersson.
Det kommer mera: Det är egentligen bara att kolla historiken och leta efter uttalanden
från diverse sportchefer för både herrlag som damlag. Så sent som i fjol uttryckte sig
Terese Sjögran (sportchef Rosengård) att ”det finns inget att värva här hemma” eftersom
alla bra spelare sticker utomlands, där pengarna är större än här i Svedala. Det stämmer
nog till 100% vad hon sade då. Men, varför inte då satsa stort, ordentligt, genomtänkt
och långsiktigt på de egna i stället? Producera mera var det som gällde i min sport ishockey,
och det är väl ändå något som ingen klubb, förbund eller idrott aldrig kan bortse från?
För jag ställer mig återigen samma fråga jag alltid gjort under de år jag var verksam som
ledare. Om inte elitklubbarna, och klubbar med sina fagra elitambitioner tar ansvar för
ungdomsidrotten, vem f.. skall då gör det? Jag hajar såpass att tränare och sportchefen
har en samsyn som utgår från att göra allt man kan för att laget skall vinna nästa match.
Så långt är vi nog alla eniga. Men sedan? Var finns dom ledarna som vågar stå upp för de
egna unga i klubbarna? Var är långsiktigheten ? Fotbollen är oerhört bra att slå sig för
bröstet i olika frågor, men det är ständigt pågående form av självbedrägeri (kommer inte
på något bättre ord här & nu) att låta alltför många bleka importer ta plats i trupperna.
Är det något förändringsarbete jag ser fram mot att se bli sjösatt så är det en storskalig
satsning på ambitiösa unga tjejer och killar samt nästa generation med ledare.
Undrar vem som ställer sig i första ledet då? För en sak är klar. Det kommer att ta lång
tid för svensk fotboll att ta sig långt fram i rankingen på herrsidan, och den utmaningen
tror jag kommer att bli omöjlig att gå iland med om man inte tar på sig nya glasögon,
tänker till, tar ut ny riktning och växlar in på ett nytt spår.
Äntligen. Jag gillar Ken Sema. Det är jag inte ensam om. Jag tror alla gillar Ken.
Mot Estland fick den förre LSK:aren äntligen en rejäl chans. Nu som vänsterback,
men ändå. (Han spelade även mot Österrike) Jag gläds med den gode Ken och hoppas
på fler matcher i blågult. Kämpa på Ken.
Ungdomsfotbollen. Jag halkade in på Stff.se (Stockholms Fotbollsförbunds sida), och
läser och sedan börjar funderingarna rulla uppe i svalboet. Jag funderar hur f.. är
det ställt i ungdomsidrotten? Inga tabeller, dom är borta sedan ett par år) men nu är
även serierna borta. (Gäller 8-12 år). Jag är den förste att erkänna att jag inte
särskilt invigd i ungdomsidrotten nu för tiden. Det fanns en tid när jag var det under
dygnets alla vakna timmar. I många år. Och jag skall gladeligen berätta att allt inte
har varit frid och fröjd, men min åsikt är att många av problemen tyvärr uppstår på
grund av otydlighet i klubbarna, dåligt ledarskap men framförallt är det en lite för
stor svärm av trähattar till föräldrar med noll bollsinne.
Men åter till Stockholm. Jag var tvungen att ringa några gamla kompisar som håller på
(än idag) med fotboll, för att få en första bild av hur snacket gått i storstan innan det här
beslutet.
Bland annat är/har det varit svårt att hitta rätt nivå i serierna där man spelar. Det är
många ojämna matcher och serier, och man vill att spelare inte skall sluta som aktiva.
Men kom igen nu för tusan. Detta är väl inget nytt? Har ofta har vi inte sett ojämna
matcher i ungdomsidrotten? Hur ofta har det inte varit stora skillnader mellan lag i
samma serie, och som resulterat i ojämna tabeller. Hur ofta är det inte stora skillnader
på deltagarna i lag och serier? Men det är ju faktiskt sådant det kan vara i unga år.
Det är barn det handlar om, och dom är i olika faser av fysisk utveckling, en del tränar
mer, andra tränar mindre, en del har stor talang för spelet, andra har en mindre dos talang.
Alla har, otroligt nog för en del, inte det där att spela fotboll som första prioritering.
Det kommer alltid att finnas stora skillnader i unga år. Den biten kommer inte att upphöra
bara för att man slutar med tabeller och tabeller. Dessutom så är min erfarenhet att när
man vinner/förlorar stort så är det inte en vansinnigt stor sak för spelare och ledare.
Dom har hajat att snart kommer nya träningar och nya matcher. Dom orkar går vidare.
Förlusterna tar hårdast på föräldraskaran, speciellt den delen som skriver kilometerlånga
mail under nattliga fotbollsclinics.
Och det där med att kidsen slutar att spela fotboll. Är det någon som för en minut tänkt
på hur många kids det egentligen är som börjar lira fotboll? Fotbollen är fantastisk att
predika att man är till för alla, men glöm inte att alla fastnar inte för att spela
fotboll. Det finns faktiskt kids som efter att ha testat att lira fotboll och därefter
gjort ett eget val hellre vill lira pingis, simma, segla eller plocka fram en gitarr
i stället för att spela kvadraten vecka in och vecka ut i tjugofem år framåt.
Om ”serielösa matcher” och inga tabeller är lösningen på problemen har jag ingen
aning om. Jag kan inte säga att det är varken rätt eller fel. Men jag hoppas att man
utvärderar allt med tiden.
En känsla jag ofta fått när jag snackat föreningsverksamhet med andra ledare är varför
skall så ofta dom som inte vill satsa på sin idrott, har/söker ett så oproportionerligt stort
inflytande på verksamheten?
Jag fick mig denna historia till livs av en kompis från kungliga huvudstaden. Ett större
möte med ledare från olika föreningar i ett område. Klubbar som presenterade sin idrott,
sin verksamhet och hur det ser ut om flickan/pojken spelar fotboll i resp. klubb. Föräldrar
på plats. Givetvis blir det diskussioner, och så kommer då detta. – Varför har ni i er klubb ingen
verksamhet för ungdomar som inte vill spela eller träna regelbundet utan bara träna och spela
lite då och då? I samma ögonblick som frågan ställts drar tystnaden och syrebristen in i lokalen med ljusets hastighet. Nu känns en sekund som ett år på en öde ö med en frenetiskt stickande EU-kommisionär.
– Vår klubb kan inte ta emot fler spelare. Verksamheten är fylld till sista plats och dessutom
råder stor brist på planer och lokaler vilket är en grundförutsättning för alla klubbar, oavsett
idrott. Idag har vår förening 2.000 aktiva ungdomar, och 800 ungdomar är i kö för att komma
med. Vad tycker du att vi gör för fel?
Och där blev det knäpptyst.
Siffror. Det där med att välja spel i Saudi-Arabien. Spelare efter spelare har förnekat att pengar är inte den avgörande faktorn. Såg i en engelsk tidning att det det inte var mer än 976 åskådare i mötet mellan Abha och Al-Etifaq. Ni kan säkert räkna ut själva vilja skäl som väger tyngst för de spelare som väljer spel i den ligan, eller om spelaren i fråga bara snackar en massa strunt.
Men jag avslutar med följande citat från en journalist i sportens värld som får förbli anonym.
”Jag är definitivt för serielösa matcher och inga tabeller. Framför allt när det gäller det
svenska herrlandslaget”.
Ha det gott.
Anders ”Melker” Antonsson
”Titta inte i spegeln och försök att se någon annan”
Jamie Lee Curtis.
