I vanlig ordning kändes det ovisst inför ett möte med AFC Malmö. Var står laget med de forna storspelarna för dagen? Möjligen var de något störda av sin sena ankomst och långa bussresa men beskedet som gavs var att LSK var det klart bättre laget. Trots detta blev matchen resultatmässigt jämn och spänningen stod sig till 87:e minuten då nyförvärvet Shakur Omar kunde avgöra på en passning från Vilmer Tyrén. 

I och med att den tidigare givne startspelaren Adrian Helm numera håller till i Solna tvingades tränare Jensen till några rockader i de offensiva positionerna. Lukas Lindholm-Corner tog Helms position till vänster i anfallet medan Vilmer Tyrén flyttades upp som nia. In på Tyréns normala position som tia kom Jesper Zetterlund och till höger i anfallet fick Alex Rasheed chansen. På mittfältet och i backlinjen hålls laget desto mer konstant, och det var samma sju defensiva pjäser som kom till spel som oftast (se längst ner).

I den moderna fotbollen har man vant sig vid att försvarsspel antingen görs med press över hela banan eller genom att falla ner lågt i en så kallad bussparkering. Bussparkeringen (i bokstavlig mening) fick göras i all hast då en för sen ankomst från Malmö sköt på matchstarten med en halvtimma. Således var det förvånande att se att AFC Malmö varken parkerade någon buss (i bildlig mening) eller gick i någon press värd namnet. De ställde sig mer eller mindre rätt upp och ner på det sätt man ofta ser startelvor presenterade på bild när LSK hade bollen. Vad för taktisk tanke som låg bakom är svårt att helt utröna vid en första anblick. En kvalificerad gissning är att man inte ville att seriens klart bästa kontringslag skulle få kontra. Kruxet då är att man istället låter LSK vila med boll, vilket aldrig är otacksamt. Således blev det LSK som inledde med mest boll. Ändock lyckades AFC skapa ett par halvchanser inledningsvis, bland annat genom inlägg på en frispark där bortalagets Vicente Castro gått ner i en duell med Gustav Johanströmmer-Hedin. Frånsett från detta var det helt och hållet LSK som dikterade villkoren från start. Taktiken för dagen blev mycket långt och djupt. Om det är var bestämt på förhand eller ett resultat av hur AFC valde att ställa sin defensiv låter jag vara osagt. Ganska framgångsrikt var det onekligen den här gången.

Jesper Zetterlund som fick en efterlängtad startplats visade sig som alltid hal och svårfångad när han vänder upp med boll. På just detta sätt fixade han också frispark då han revs ner bakifrån till höger en bit utanför offensivt straffområde. Och frispark för LSK anno 2025 är lika med målchans. Anledningen stavas Daniel Lagerlöf. Inget monsterläge den här gången, men ett läge är ett läge. Det verkade AFC helt ha missat. Varför? Inte som att de inte var varnade. För det första törs jag svära på att Lagerlöf är den som har gjort flest distansmål i hela serien. För det andra fick de smaka på det för egen del i vårmötet. Två man ställde man hur som helst i muren. Två man som strax innan det att Lagerlöf träffat bollen tog några trippande steg i sidled mot målvaktens hörn och sänkte oddsen för ett frisparksmål ännu mer. Mycket riktigt kunde Danne placera in bollen i ”murens” hörn. Om man kan kalla ett mål rättvist efter bara 8 minuters spel så var det ett rättvist mål.

Dominansen kom knappast av sig efter målet. Det syntes precis som i vårmötet tydligt vilket av lagen som ville mest, men nu var rollerna ombytta. Ambroz och Lagerlöf på mitten visade att det låg en och annan liten rulle taggtråd i frukostflingorna och var hetare än sina motståndare i nästan varenda duell. Johan Brannefalk hade stora problem med Lukas Lindholm-Corner och fick ofta ta hjälp av rutinerade Philip Andersson som precis som Corner knappast räds en närkamp. Andersson-Corner blev en underhållande match i matchen och sågs vid mer än ett tillfälle klappa om varandra och fälla positiva kommentarer efter brottningsmatcherna. LSK:s högerback Rasmus Nåfors-Dahlin fick ofta fler än en motspelare att ta hand om, men tycktes helt lugn med uppdraget och släppte väldigt sällan någon förbi sig.

Matchens nästa stora händelse var en konstig situation. En (för) lång LSK-boll plockades lätt upp av AFC-målvakten Lubwama. Sekunden efter snubblade Vilmer Tyrén över Lubwamas ben och blev liggande i straffområdet. Huruvida det var en avsiktlig fällning eller ej kan absolut diskuteras, och det var inte Oskar Sverrisson sen med att göra med den assisterande domaren. Straff var det blåst oavsett. Känslan inför det att straffen skulle slås var personligen inte helt bekväm. Lukas Lindholm-Corner har ju varit säkerheten själv från straffpunkten och rent statistiskt ska det ju komma en miss så småningom. Tyvärr var det så småningom just idag. Lubwama valde rätt hörn och kunde putta ut bollen till hörna. Trots allt kändes det helt ok. Dels var straffsituationen kanske inte den klaraste man sett, men framför allt hade LSK rejält momentum i matchen och det kändes som att 2-0 bara var en tidsfråga.

Precis som förutsett skulle det inte dröja lång tid innan andra målet för dagen trillade in. Och då var det just på en kontring. AFC hade flyttat upp hela laget, men LSK lyckades bryta och nå Lukas Lindholm-Corner på offensiv sida mittcirkeln. Corner kunde bara peta till bollen i djupled där Vilmer Tyrén löpte sig helt fri. Tyrén är som vi vet en avslutare med betydligt högre höjder än Ettan Södra och han la lekande lätt in bollen bredvid AFC-målisen. Återigen en känsla av avstädning. Total kontroll på matchen och målen trillade in. Bud på trean innan paus? Varför inte? Corner slet sig loss flera gånger på kanten men lyckades inte riktigt få snett-inåt-bakåt-passningarna till rätt adress. Den kanske farligaste chansen fick istället AFC när Johan Brannefalk slog ett inåtskruvat inlägg med vänstern som Vicente Castro bara skulle sätta till pannan på. Tyvärr för gästernas del fick Castro varken fart eller riktning på nicken som enkelt kunde klistras av Lukas Eriksson.

Sammanfattningsvis: samma känsla som förra hemmamatchen mot Ängelholms FF. LSK gick mot en solklar seger. Tyvärr förstärktes känslan av Ängelholmsmatch när AFC precis som ÄFF inledde andra halvlek med att äta in försprånget till endast ett mål. Egentligen började målet med en LSK-chans. Eller rättare sagt, den började med försvarsslarv av AFC. Cirka en halv sekund för sent märkte Vilmer Tyrén att bollen ligger fri vid straffområdeslinjen och AFC-försvaret hinner precis ta undan. Sedan går det fort. 3-4 sekunder senare är Viktor Andersson ren i LSK:s straffområde och kan lika lätt som Tyrén i första halvlek placera in bollen på målvaktens vänstra sida. Målet gav som väntat lite av en injektion till AFC. Inte så att de tog över matchen, men så att man åtminstone kunde se att de ville gå för poängen och spelet utjämnades således. Det skulle med andra ord bli spänning av det här också.

Med halvtimman kvar att spela körde AFC en rövare. Man tog ut mittbacken Albin Sjöström Bjurnemark och satte in forwarden Adrian Neziri. I samma veva gjorde LSK en betydligt mindre förändring, men kanske ännu mer intressant då nyförvärvet Shakur Omar ersatte Jesper Zetterlund. Sista halvtimmen hade med andra ord alla förutsättningar att bli underhållande. Och blev det också. Åtminstone för en oberoende åskådare. För den mer partiske var förstås också mycket av en pärs att känna att det snart trillar in ett mål, men det kan vara åt precis vilket håll som helst. Nog för att LSK skapade mer än AFC. Egentligen blev det aldrig riktigt farligt för AFC igen. Men den olustiga känslan var där, och likaså intentionen från AFC. Men som ovan nämnts var LSK det lag som trots allt kom till flest chanser. Bästa läget var kanske när inbytte Omar satte bollen på Tyrén i straffområdet. Tyrén kom lite ur vinkel men fick ändå iväg ett skott som vållade vissa problem för Lubwama. Även Alex Rasheed och likaså inbytte Jonatan Vennberg hade skott som med lite flyt hade kunnat resultera. Det viktigaste av allt från undertecknads synvinkel var dock hur påkopplade man var i återerövringsspelet. Tappade man bollen var man snabbt på för att göra allt i sin makt för att vinna tillbaka bollen eller åtminstone stoppa kontringen.

Tack och lov hann aldrig nerverna ta sig så långt som till utsidan kroppen inför slutminuterna. De hade hunnit kravla sig upp i höjd med sköldkörteln när de snabbt fick rygga tillbaka i minut 87 då Tyrén fick bollen till höger om straffområdet. En mittback kort upptäckte Anton Reuterskiöld att han var siste man hem lite för sent och Shakur Omar lämnades helt ren i straffområdet där han men en enkel chipp la tillbaka bollen i det hörn målvakten kom ifrån. Matchen avgjord. AFC gjorde förvisso några sista försök att flytta upp men det kändes som att varken de själva eller LSK trodde att bortalaget skulle få in två bollar på cirka fem minuter. För andra matchen i rad var det onödigt spännande men helt rättvist att LSK avgick med segern.

Segern innebär att LSK går upp i tillfällig(?) serieledning inför Jönköpings hemmamatch mot Torslanda imorgon. För LSK väntar en bortamatch mot Lunds BK söndagen 24/8. En svår match som dessutom är fjolårets kvallags sista lilla halmstrå för att haka på toppen efter att de under lördagen förlorat mot Eskilsminne. Veckan därefter är det dags för nästa hemmamatch som innebär fotbollsfest och gratis inträde när BK Olympic gästar Skarsjövallen den 31/8. Missa inte att ta del av den fantastiska stämning då, som vi fick vara med om på Skarsjövallen idag!

Dagens matchvärd Hedboms Måleri utsåg matchens lirare i båda lagen i dagens match. I bortalaget AFC Malmö utsågs nummer 10, Anton Reuterskiöld och i LSK nummer 14 Daniel Lagerlöf. Vi säger grattis till Anton och Danne!

 

 

Startelva (4-2-3-1):

L. Eriksson
R. Nåfors-Dahlin, G. Mensah, G. J. Hedin, S. Ohlsson
D. Lagerlöf, F. Ambroz
A. Rasheed, J. Zetterlund, L. Lindholm Corner
V. TyrénAvbytare:
W. Henriksson Liljedahl, J. Vennberg, J. Liljedahl, P. Olsson, S. Omar, W. Nilsson, F. Örnblom