Det var två taggade fotbollslag som möttes på Skarsjövallen lördagen den 19 oktober. Grönt mot blått, LSK mot Oddevold. Tuffa tacklingar, heta känslor. Och 2 200 par ögon som följde dramat i varje sekund. 

Det var mycket som stod på spel: Skulle de blå klamra sig kvar – eller dyka ner till division 2? Skulle LSK kliva upp i Superettan redan nu? Ni vet hur det gick, 2-1 till de gröna.

Jublet, skratten, vrålen ville aldrig ta slut. Som ystra rökpelare steg de mot den grå oktoberhimmeln och drog in över Skarsjöarna och Bredfjällets tysta skogar.

Vilken lycka. Och lättnad! Efter tre år av ökenvandring, besvikelser, ekonomiska kriser, svarta medierubriker, arga fans, elaka insändare. År av trätor med kommunen, appeller, lobbying, manifestationer. Gnistor av hopp som tändes och släcktes igen. En arena som för bara fyra månader stängdes under stora dramatik – för att snart öppnas igen.

Och sedan denna osannolika höst. Nya spelare, ny kraft, ständiga segrar.

Det här kunde förvisso ha hänt det blå laget också, i en annan tid. Och vem, vet, kanske kommer det att hända någon gång framöver. Då ska jag gratta dem, självklart. Liksom jag tror att de mitt i sin egen sorg grattat LSK.

Men nu, 2019, handlar det alltså om de grönas triumf. Ljungskile, Uddevallas, Bohusläns lag i Superettan. Bra för oss alla. På tre sätt:

 

• Det stärker kommunens varumärke. Nästa år sänds alla matcherna på Skarsjövallen i TV. Vi blir synliga på nytt för hundratusentals svenskar från syd till nord. Folk som inte vet googlar på Ljungskile och ser att det är Uddevalla kommun. Hjärtat i Bohuslän, mellan hav och fjäll, med duktiga företag, bra kommunikationer, historia, föreningsliv och kultur. Det stärker intresset för oss. Tillväxten, besöksnäringen, rentav lockelsen att bosätta sig här.

 

• Det stärker breddidrottens fostrande roll. Ett elitlag ökar intresset hos unga människor, ger dem idoler som visar på lyckan att ingå i ett kollektiv som kämpar och trivs ihop. I ett alltmer segregerat Sverige vet vi att fotboll bygger broar och får många att mogna i empati och solidaritet.

 

• Det påminner oss om det som egentligen är självklart: ”Utan idealitet stannar Sverige”. I en kultur där pengar styr det mesta är det otroligt skönt att se att det finns folk som med glädje satsar sin begåvning, tid och kraft på att jobba gratis för det de brinner för. De finns i alla folkrörelser. Inte minst i LSK, där det mesta av verksamheten drivs av generösa människors arbete och sponsring.

 

STEFAN EDMAN