Det självklara utflyktsmålet för LSK:s klubbstyre och supportande folk var lägdan i Lindomedalen för att åse drabbningen mellan Lindome GIF och LSK och heja fram de sina till den sjuttonde trepoängaren.
Det var dock lite nytt och annorlunda i matchpreludiet. Man hade lagt konstgräs på lägdan och insläppet runt hörnet på den mysiga klubbladan sköttes av raska ungdomar. Innanför sitter så ”Speaker-Fidde” med fru på solaltanen och gottar sig med nybryggt kaffe och sockerkaka från hemmalagets egna bagerskor. Runt Fidde hopar sig några av det gamla Buråslaget i Göteborg från Fiddes fotbollsglansdagar för att skapa lite extra inramningsstämning och LSK-stöd. I den blandade och månghövdade publiken på ladans skuggsida dyker också upp en ”riktig göteborgare” som brukar titta på Lindomelaget för, som han säger och skall ni se, dom spelar så annorlunda och rolig fotboll. Må så vara tänkte folket, för nu skulle deras annorlunda spel malas ner av ”tröskverket från Ljungskile” i bästa högsommartorkan. Så var det i alla fall tänkt, även om 1-1 matchen på Skarsjövallen i våras nog borde ha gett folket och LSK-elvan en tankeställare.
Så blev det då ”kickoff” med inledande offensiv mot ett avvaktande vitsvart hemmalag, men studsen på konstgräset syntes vara svårbehärskad av de gröne. För det var väl inte underskattning, som gjorde att bollen studsade fel, började det tyckas hos folket, som för sin del skäligen nog hade räknat med en komfortabel seger. Men så kom uppvakningen omgående när hemmalaget nästan satte ettan om inte Kaksa, återigen i målet, gjort en paradräddning. Efter den chansen började Lindomarna att kaksa upp sig ordentligt och kunde efter finurligt kantspel kruta in 1–0 via Kaksas högra stolpe. Med detta och hela matchen igenom började det gå upp för var och en vad den ”riktige göteborgaren” menade. Och inte blev det roligare sett med LSK-ögon när förre LSK- ”snurregubbe Hampus” tillsammans med också en före detta LSK-inlånad GAIS:are Zeljkovic började dominera tillställningen både framåt och bakåt. Det blev dock en småtrevlig och händelserik första halvlek som slutade med hyggligt rättvis hemmaledning.
Förhoppningen att våra gröna hade lärt sig första halvlekens läxa tycktes inledningsvis vara infriad, enär LSK startade andra riktigt offensivt om än inte så fokuserat när man närmade sig motståndarmålet. Men så mitt i LSK-offensiven kommer Lindomes avgörande rekyl. Man snor bollen helt respektlöst från något frustrerade anfallsgröningar, snirklar sig snabbt igenom LSK:s mittfält och försvar där avslutningsvis ”snurregubben Hampus” snirklar sig till skottläge och med precision sätter bollen otagbart i Kaksas vänstra burhörna. Till vild glädje i hemmaklacken och med en Hampus lyft till höjderna av sina svartvita lagkompisar, där nog även flera LSK:are lovordade prestationen om än lagom hörbart. Vad skulle nu ”Tränar Jörgen”, som hitintills knappt visat upp sina vanliga gestikulerande, hitta på? Det gjordes några byten och där ”försvarsresen Medi” till folkets förvåning sattes upp i anfallet och ”Pangen Jacob” övertog Snibbens vänsterbacksposition för att kunna panga på bäst han kunde. Men spelet blev inte märkbart annorlunda, månne mer frustrerat där hemmalagets trea var närmare än en LSK-reducering. Det var bara att ”lyfta på hatten” för oss LSK:are och erkänna att Lindomes ”David” slagit ner LSKs ”Goliat” och med slokade solskärmar dra hem till en kontemplation i ljuva sommarkvällen och hoppas att lagen som ligger på behörigt avstånd bakom också får en rejäl omgång. Men bäst av allt är nog att LSK nu efter några matcher med mindre bra spel och effektivitet fått sig en läxa där det betryggande tabelläget skapat rådrum inför inmarschen i Superettan.
Gunnar på Orust
