Ett mycket välstrukturerat och hårt kämpande LSK tog sig an Östersunds FK på söndagen. Man höll tätt bakåt på ett mycket förtjänstfullt sätt innan ännu en ny målskytt skulle presentera sig när Alex Rasheed gjorde sitt första mål i Superettan efter 65 minuters spel. Dessvärre skulle ÖFK ha det rätta flytet med sig för dagen och ett chansartat inlägg från gästernas sida slutade med att kvitteringen kunde rullas in i öppet mål. Hur som helst lyckades man återigen att få med sig en mycket viktig poäng i den fortsatta striden för nytt kontrakt.
Ett kärt återseende kan man kanske kalla det när Östersunds FK och LSK möttes i seriesammanhang för första gången sedan 2015. Då: ÖFK ett lag på uppgång med blivande förbundskaptenen Graham Potter på bänken och europaspel med bland annat LSK:s Ken Sema i synfältet för den som haft tillgång till en korrekt kalibrerad spåkula. LSK samtidigt ett lag som just fallit på mållinjen till allsvenskan och på väg att följa upp det med det dåförtiden vardagliga mittenlunket i Superettan. Nu: ÖFK på god väg att repa sig ordentligt efter skandalerna som visade sig ligga bakom de ekonomiska resurser som möjliggjort deras klättring. LSK i motsvarande mån på väg att repa sig, inte från en rättslig kris men väl från en sportslig sådan. ÖFK hade inför matchen sju poäng till godo på LSK. Trots detta kunde man med fog hävda att LSK kunde ses som knappa favoriter. Anledningen? På Jämtkraft Arena ligger konstgräset kvar, men på söndagens spelplats Skarsjövallen spelas matcherna alltjämt på gräs.
Noterbart från föregående omgång då LSK gästade Borlänge och IK Brage var att man valde att stå lite lägre och mer kompakt med laget från start. Trots en något förändrad startuppställning, där bland annat Filip Ambroz var tillbaka från avstängning och Gustav Johanströmmer-Hedin i gengäld fick göra säsongsdebut då han ersatte avstängde Ivan Maric, tycktes man fortsätta på denna inslagna väg. Trots denna lägre utgångsposition var man inte rädda att gå framåt inledningsvis vid väl valda tillfällen. Att Gurra J-H är ett hot på fasta situationer vet vi sedan förra säsongen då han tryckte in hela fyra mål från sin position i straffområdet. Just offensiva fasta situationer har LSK haft svårare att få utdelning på i år, och därför var det fint att se att Gurra gick dit resolut redan vid matchens första hörna, ett par minuter in i matchen. Läget var dock inte det bästa och nicken följaktligen en bit utanför.
Nämnda chans ovan blev i efterhand kanske också halvlekens hetaste. Man kan tycka att TV4:s eget höjdpunktspaket var lite väl cyniskt, då man direkt på avsparken av första halvlek visade avsparken av andra halvlek, men den säger ändå något. Det man missar med ett sådant höjdpunktspaket är det idoga försvarsarbete lagen gör. För det första får det nämnas att återvändaren tillika tidigare Djurgårdsspelaren Curtis Edwards visade ett spel på mitten som få kan mäta sig med i Superettan och det blev riktigt tufft för LSK:s diton. För det andra måste det också nämnas att när Edwards väl hade fått loss bollen och lyckats sätta en lagkompis i spel runt LSK:s straffområde var de grönvita omutliga. Ivan Maric må ha gjort en kanonsäsong såhär långt på sin mittbacksposition, men hans frånvaro märktes inte när fjolårets förstaval Gidde-Gurra höll fullständigt rent hus bakåt och Östersund inte noterades för ett enda avslut under första halvlek, varken på mål eller mot detsamma.
Andra halvlek skulle bjuda på en hel del mer. Bland annat ÖFK:s första avslut mot mål, som bestod i ett ganska bra läge tio minuter in på andra halvlek där Amar Begic fick ett inspel från vänster och relativt omarkerad kunde dra på halvt på volley men inte lyckades hålla nere bollen. Ironiskt och typiskt om just det hade resulterat. Desto närmare var det för LSK minuten senare när Baba Seidu på egen hand bröt sig in från sin vänsterkant. Med utgångspunkt nästan nere vid hörnflaggan fintade han inlägg men gick istället inåt och tog sig hela vägen in i straffområdet innan han la över bollen på högerfoten (”fel” fot för honom) och curlade bollen mot bortre krysset. Målvakt Melker Uppenberg kunde dock sträcka ut och tippa undan bollen med följd att ÖFK-försvaret kunde ta undan. Men nu hände det grejer. Bland annat skadade sig gästernas nia Mario Palomino i en duell med Gideon Mensah på mittplan där det var svårt att se exakt vad som hände, men där Palomino tog sig för ansiktet och lagkamraterna efter en stunds omvårdnad signalerade för byte. Just innan hade LSK också gjort sitt första byte: ut gick Alfons Borén, in kom – Alex Rasheed.
Det fanns inget i Rasheeds approach som visade att han gjorde sin blott andra match i Superettan. Den kraftfulle yttern gick in utan pardon i närkamperna och löpte med självklarhet längs kanten. Det tog heller inte många minuter förrän ett kvickt kombinationsspel centralt ledde till att bollen nådde Seidu på vänsterkanten och Seidus lyftning nådde en sopren Rasheed till höger. Rasheed fick bollen just bakom sig och såg nästan ut att vara på väg att halka när han blev tvungen att bromsa in. Han höll sig på benen och hade sedan ganska gott om tid att välja var i målet han skulle lägga bollen, tog ner den och lyfte in den i mål på halvvolley. LSK fick därmed sin tolfte målskytt för säsongen. Tio minuter senare var det ytterst nära att bli en trettonde när Daniel Lagerlöf bröt åt sig bollen högt upp i planen och satte en yttersida till David Frisk just till vänster i straffområdet. Frisk tog med sig bollen ytterligare någon meter och drog till med vänstern mot bortre stolpen. ÖFK-keepern lyckades dock få upp armarna. Något som i efterhand antagligen var avgörande för att gästerna fick med sig en poäng.
…för det är sällan LSK går mållösa av planen – i någon riktning. Inför matchen hade mål producerats framåt i 8 av 11 matcher, medan mål bakåt kommit till i 10 av 11. Denna eftermiddag hade man exceptionellt bra koll på ÖFK:s anfallsförsök. Det skulle troligen behövas någon riktig felstuds eller ett drömavslut för att gästerna skulle kunna näta. Oddsen lär ha talat för det förstnämnda då man inte gärna ville gå på avslut utifrån i första taget. Så skulle också bli fallet då jämtlänningarnas Daniel Miljanovic på högerkanten letade kort passningsalternativ men i brist på detta valde att skicka iväg ett inlägg. Lukas Eriksson var utan problem högst på detta, men fick bara fingertopparna på bollen, vilket gjorde att bollen trillade rakt ner på fötterna på bortalagets Adjoumani som kunde peta in bollen i öppen bur.
Målet gjorde väl att LSK tappade lite momentum i sitt fina spel och den matchbild som man faktiskt fått precis dit man ville. Istället övertogs momentumet av ÖFK som blev det huvudsakligen bollförande laget medan grönvitt mest fick försöka slå kontringsbollar. Någon riktig chans till avgörande uppstod dock aldrig. Inte minst på grund av LSK:s fortsatt supertajta defensiv. En poäng blev det för vårat gäng även i denna tolfte omgång, och det är just 12 poäng man står på med tolv olika målskyttar i protokollet. Således parkerar man på tolft… på trettonde plats med betydligt bättre målskillnad än bottenkollegorna. Det finns således potential, vilket ingen torde ha missat. Nu gäller det bara att det rätta flytet infinner sig, och att man lyckas börja hålla de ack så välförtjänta nollorna. Härnäst väntar säsongens första kommunderby när vi intar Rimnersvallen. Ett lysande tillfälle för stolpe-in således.
Till matchens lirare utsåg matchvärden Olssons Trävaror inte helt oväntat ÖFK:s Curtis Edwards och LSK:s Gustav Johanströmmer-Hedin. Grattis Curtis och Gurra!
Startelva (4-2-3-1):
E. Reljanovic, G. Mensah, G. J. Hedin, I. Seidu
D. Lagerlöf, F. Ambroz
A. Borén, D. Ljung, D. Frisk
L. Lindholm-Corner
C. Hogg, J. Liljedahl, R. Nåfors-Dahlin, S. Omar, I. Shears, M. Solheim, M. Uzel, A. Rasheed, H. Borstam
NÄSTA HEMMAMATCH:
