I premiären borta mot Falkenberg, tillika LSK:s första match i Superettan sedan hösten 2020, stod man upp på ett mycket förtjänstfullt sätt. Trots ett visst övertag i första halvlek var det dock hallänningarna som tog ledningen och det såg länge ut som att de skulle reda ut det hela och avgå med en uddamålsseger. På en hörna i slutskedet kunde dock Gideon Mensah nicka in kvitteringen och LSK fick således med sig en mycket välförtjänt poäng hem.
Det vore kanske en överdrift att kalla dagens falkenbergsresa för en av årets svåraste matcher på förhand. Dels för att vi inte ännu fått se vad lagen i serien går för, dels för att IFK Norrköpings uppvisning mot kamratkollegan Värnamo i helgen torde få de flesta andra bortaresor att framstå som behagliga. Det går dock inte att förneka att Falkenbergs FF år 2025 var så nära ett topplag man kan komma utan att riktigt få just etiketten topplag. Så en värdemätare av rang skulle vi med största säkerhet få oss denna annandag påsk.
Som alltid efter ett vinteruppehåll var det en härlig blandning av ”gammalt” och nytt som äntrade gräsmattan. Då det kan ta en liten stund att sätta sig in i vem som har kommit och gått och framför allt var på planen de spelade, inleder vi referatet med att presentera hur Jensen med tränarstab valde att mönstra laget. Spelsystemet känner vi igen från tidigare säsonger, och nog skulle vi även komma att känna igen spelidén även idag. Såhär ställde LSK upp:
E. Reljanovic, I. Maric, G. Mensah, M. Uzel
D. Lagerlöf, F. Ambroz
W. Nilsson, D. Frisk, L. Lindholm-Corner
I. Shears
C. Hogg, R. Nåfors-Dahlin, I. Seidu, F. Örnblom, J. Liljedahl, M. Solheim, H. Borstam, A. Borén, S. Adrian
Här noterar vi att precis halva matchtruppen består av nyförvärv, medan 7 av 11 av spelarna i startelvan var med även 2025. Nya för året från start var högerbacken Emilio Reljanovic, mittbacken Ivan Maric, spetsen Isaac Shears och i rollen som ”tia”: David Frisk. Matchen inleddes också med just den frenesi som man kan önska av en nykomling. Man bjöd upp ordentligt och Falkenberg fick knappt någon tid alls på sig att förvalta bollen innan minst en grön var uppe i press. Den som följt LSK de senaste säsongerna märkte nog dock omedelbart att skillnaden på motstånd inte gick att ta miste på. Även om FFF blev satta under press på ett sätt de antagligen inte var beredda på så syntes superettantempot onekligen i hur man tog sig an både närkamper och i frågan om bolltempo. Här gällde det att vara försiktig med var man tappar bollen samtidigt som man håller den mentala balansen inte trillar över i rädsla för att gå framåt. Den höll man, och följaktligen växlade vilket lag som var bollförande närmast ett dussintal gånger de två första minuterna då båda lagen gärna både ville framåt och var blixtsnabba in i duellerna. Första skottet på mål fick vi se efter 6 spelade minuter då Isaac Shears efter en lång sekvens där LSK naglat fast bollen i och runt FFF:s straffområde vek in och drog på ett lågt skott mot första stolpen. Hemmalagets målvakt var dock snabbt nere och kunde fånga bollen.
Efter ytterligare 6-7 minuter var det så dags för Falkenbergs första chans, och den var enorm. Efter LSK-inspark blev en för lång touch på mittfältet ödesdiger och hemmalaget kunde vinna bollen strax efter mittcirkeln på offensiv planhalva. Då LSK-spelarna var på väg framåt i banan blev de gula snabbt övertaliga och Godwin Aguda kunde välja om han vill frispela en lagkamrat till höger eller vänster. Aguda valde höger och Hugo Komano som drog på ett hårt avslut mot första stolpen – och i insidan av densamma. Stolpe ut med minsta möjliga marginal. Vad som höll på att bli en dyrköpt läxa stannade vid just bara en läxa. Och redan i anfallet som följde hade LSK istället chansen att göra första målet då Shears vann en nickduell och William Nilsson slog en djupledspassning till Frisk som kunde kliva på ensam mot mål. Dock blev vinkeln något för snäv och bollen smet precis utanför bortre stolpen. Ett par minuter senare var Shears på hugget när han fixade sig själv ett friläge rakt framifrån efter att Tim Stålheden varit lite för säker på att komma först till bollen och LSK-strikern tåat den förbi honom. Tåa den förbi målvakten lyckades han också med, men istället för 1-0 i matchen fick vi 1-1 i träffar i stolpens insida och en retur som målvakt Lillienberg kunde lägga beslag på.
En sak var så gott som säker: den här matchen skulle inte sluta mållöst. Och känslan var att det var LSK som var det lag som mest förtjänade att göra dagens första balja. FFF hade stora problem att försvara ytorna bakom den egna backlinjen, framför allt på kanterna, och vi fick se leverans på leverans in i hemmalagets straffområde. Hetast blev det när William Nilsson bröt sig loss på kanten och slog in bollen framför mål där den till slut nådde Frisk. Dessvärre blev det ännu en gång fallet att avslutet gick precis utanför den bortre stolpen. Även Nilsson själv fick ett läge att stöta in bollen från nära håll en stund därefter, men Lillienberg kom ut snabbt och kunde täcka undan.
När det så var klart och tydligt att LSK höll i taktpinnen kom istället ett vykort med texten ”Välkommen till Superettan”. Ett LSK-inkast på offensiv planhalva slutade med vinst i nickduell för FFF och för en gångs skull var de gröna inte snabba nog upp i rygg på sina motspelare, varför två passningar i snabb takt kunde skära igenom först mittfält och sedan försvar och nå en djupledsspringande Komano. Jämsides med Komano var den erkänt snabbe och starke Gideon Mensah, men Komano visade sig vara ännu snabbare och starkare och lämnade Mensah med valet att antingen släppa motspelaren eller att vräka omkull honom och därmed få se resterande del av matchen på sin telefon i omklädningsrummet. Följaktligen lät ”Gidde” FFF-forwarden ta avslutet och den här gången kunde han enkelt rulla in bollen. Ologiskt med hemmaledning javisst, men också en inskärpning av det faktum att vi kommer att bli straffade på ett annat sätt i den här serien än i Ettan.
Första målet är alltid viktigt i fotboll, och det visade sig verkligen då Falkenberg efter paus kunde ändra något hur man tog sig an matchen. Man slog inte av jättemycket på tempot, men man spelade med mindre brådska och framför allt styrde man LSK bort från kanterna (för övrigt kan det nämnas att FFF hade förtvivlat svårt själva att ta sig runt Reljanovic och Uzel under hela matchen). Resultatet blev lyckat för hallänningarna då Shears ofta fick en boll att tampas ensam på mot FFF:s mittbackspar. Åtgärden från Jensen tidigt i andra halvlek var att ta in Magnus Solheim, även han ny för säsongen, som vänsterytter istället för Corner. Tio minuter senare fick Solheim sällskap av likaledes debuterande Alfons Borén och Hugo Borstam, där den sistnämnde ersatte en gissningsvis slutsprungen Frisk rakt av, medan Borén ersatte Shears varpå en rockad gjordes så att Borén hamnade på högerytter och William tog plats centralt i anfallet. Just innan han klev av hann Shears med att skapa LSK:s dittills (ca 65 minuter spelade) bästa chans i andra halvlek då han vek in från vänster och drog till mot bortre stolpen – men ännu en gång blev resultatet att bollen smet precis utanför densamma.
När så matchen gick in på sin sista fjärdedel hamnade Falkenberg allt längre ner i banan. Bra, kan man tycka, men det innebar samtidigt att LSK fick allt mindre utrymme framåt och att göra det man är bäst på: att anfalla med fart. Just det faktum att LSK dittills inte direkt skapat några chanser i andra halvlek samtidigt som tiden rann iväg med en obehaglig fart gjorde att man började misstänka att det skulle bli en hedersam förlust. Ingen katastrof i sig och allt det där, men som förväntat bottenlag värdesätter man förstås varje poäng. Särskilt i den på pappret tuffa inledning som väntar LSK. Avståndet mellan lagdelarna började, kanske förståeligt med tanke på ivern man tog sig an matchen med, dessutom att dras ut.
Men är det något som är skört i fotboll så är det uddamålsledningar som ser säkra ut (fråga Giovanni Trappatoni efter Zlatans över-huvudet-klackmål i EM 2004). Det kan alltid komma en felstuds, en spelare som halkar, en hands som leder till straff eller – som i det här fallet – en fast situation. Nu, i minut 87, hade LSK gjort sitt fjärde byte, och för fjärde gången för dagen bytte man in en debutant när Issaka Seidu ersatte Daniel Lagerlöf. Nämnde Seidu spelade en boll in i mitten till Filip Ambroz som i sin tur lättade bollen in mot straffområdet där Tim Stålheden hann emellan och fick ut bollen till hörna. Hörnan tog Ambroz själv i vanlig ordning hand om. Och där, inte riktigt men nästan vid bortre stolpen, skulle Gidde Mensah få revansch när han var starkast i luften och nickade bollen distinkt ut mot målvaktens vänstra hörn. Lillienberg i FFF-målet tycktes möjligen se bollen något sent, då han hann dit för att få en hand på bollen men inte lyckades få iväg den och kvitteringsmålet var ett faktum. Sett till matchen som helhet onekligen rättvist. Sett till detta skede av matchen? Nja. Men en uddamålsledning är en uddamålsledning och en sådan är som bekant skör.
Efter kvitteringsmålet återtog matchbilden sin skepnad från första halvlek och LSK visade återigen på en pigghet som man inte sett så jättemycket av under den andra halvleken. Tråkigt med detta i åtanke att kvitteringsmålet kom så sent, men eftersom en fågel trots allt ofta är bättre än tio i skogen kan man vända på det och vara nöjd med att målet trots allt kom. En poäng var bärgad, och förutom att poängen kan visa sig viktig i slutändan finns det massor av positivt att ta med sig från matchen. LSK är inte uppe för att be om ursäkt för sig i Superettan 2026.
Nästa match blir LSK:s första hemmamatch i Superettan inför publik sedan säsongsavslutningen mot Trelleborgs FF säsongen 2016. Inte nog med det, det är också en repris på LSK:s första allsvenska match genom tiderna (där bland annat Joakim Jensen fanns med från start) när IFK Norrköping kommer på besök lördagen den 11/4 klockan 13.00. Missa inte det!
